Unga kvinnor med makt är en nagel i ögat på folk

Lena Mellin

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-10-22

Kvinnor med makt provocerar.

Unga kvinnor med makt ska vi inte tala om. Dem är det många som tycker om att ogilla.

Nästan dubbelt så många, 43 procent, tycker att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) borde möblera om i regeringen som dem som tycker att det är bra som det är, 23 procent.

Förändringsviljan hos väljarna är både lättförståelig och svår­begriplig. Lätt att förstå för att regeringen i våras anklagades för att vara passiv och idélös. Svår att begripa sig på eftersom regeringen långtifrån är någon stillastående ankdamm.

Av de 24 statsråden har bara ­elva varit med sedan regeringsskiftet hösten 2006. Resten har kortare tjänstgöringstid.

Av dem som varit med från starten är det bara sex som har samma uppdrag som de hade då. Förutom Fredrik Reinfeldt är det finansminister Anders Borg (M), justitieminister Beatrice Ask (M), biståndsminister Gunilla Carlsson (M), social­minister Göran Hägglund (KD) och migrationsminister Tobias Billström (M).

Uppenbarligen är det en förändringstakt som svenska folket inte tycker är tillräcklig. De vill ha mer omväxling.

Den minister som flest vill byta ut är näringsminister Annie Lööf. Hon firade för bara några veckor ­sedan ettårsjubileum som ordförande i Centerpartiet och statsråd.

Kvinnor med makt provocerar. Det fick även Lööfs företrädare Maud Olofsson erfara. Unga kvinnor med makt är en ännu större nagel i ögat på många. Annie Lööf fyllde 29 år i somras och det är få som vid den ­åldern har en lika diger meritlista som hon.

Det är sannolikt hennes ålder i kombination med tre mycket tunga poster; parti­ledare, departementschef och ledamot av regeringens inre kabinett, som avgör till Annie Lööfs nackdel när svenska folket ­pekar ut de statsråd som de ­tycker statsminister Fredrik Reinfeldt borde byta ut.

Lööf har inte begått fler misstag än något annat statsråd. Tvärtom har hon ­visat att hon inte är den som väjer undan i första taget. I somras, i sitt tal i Almedalen, ­påstod hon helt frankt att glöden i allianssamarbetet hade falnat och att det var dags att blåsa liv i det igen.

Återupplivningen skulle ske hemma i Lööfs föräldrahem i Maramö utanför Värnamo dit hon bjöd hem sina partiledar­kolleger. Det dröjde en och en halv månad innan någon av dem tackade ja. Oartigt är bara förnamnet.

Möjligen kan Annie Lööfs stil också spela roll i väljarnas bedömning av henne. När Lööf yttrar sig offentligt låter hon ofta väl byråkratisk, det kan till och med vara svårt att förstå vad hon menar. Kroppsspråket kan också vara stelt i överkant.

Det kan vara ­nybörjarovana.

I riksdagens partiledardebatt förra veckan verkade hon lite varmare i kläderna med ett ­direktare språk och färre ­inövade gester.

Det statsråd som de flesta vill behålla är inte oväntat Anders Borg. 52 procent skulle behålla honom vid en ombildning av ­regeringen.

Att Borg är Reinfeldts största tillgång är ingen nyhet. Regelbundet ­hamnar finansministern i topp då svenska folket sätter betyg på ministrarna. Att han verkar ­kunnig, alltid är engagerad och har ett må­lande, men lättbegripligt, bildspråk är hans ­största ­tillgångar.