Om jag möter ännu ett människoätande lejon skjuter jag det också
Just hemkommen från en jakt i Afrika finner jag att djurvänner kan vara minst lika hatiska som de mest inpiskade sverigedemokrater. Därom vittnar en överfull mejlbox och mycket stim och stoj på nätet. Som alltid när moralpanik och hatkampanjer rullar i gång på nätet är sanningshalten liten och förvirringen stor. Man buntar ihop mig med en amerikansk tandläkare som i förra månaden sköt ett lejon i Zimbabwe under så klantiga och möjligen också kriminella former att han sannolikt förstört sitt eget liv. Men då jag också skjutit ett lejon i Afrika önskar oroväckande många nätskribenter mig samma öde. Det finns alltså skäl att lugnt och stilla berätta om lejonjakt i Afrika så att näthatare och andra debattörer åtminstone får fakta på rätt plats.
Det överväldigande antalet lejon skjuts i Sydafrika. Det handlar då om privatägda och uppfödda lejon som avrättas snarare än jagas, eftersom de är instängda i hägn. Om den trafiken har jag visserligen gjort tv-reportage, men jag skulle aldrig drömma om att delta. Och jag har aldrig fått min fantasi att räcka till för att förstå hur den i huvudsak amerikanska kundkretsen formulerar sitt skryt invid det uppstoppade lejonet i trofésamlingen.
Fördelen med den sydafrikanska konsumtionen av lejon är att trycket mot Afrikas vilda lejon minskar. Ju fler privatiserade lejon som slaktas i Sydafrika, desto bättre för den hårt trängda vilda populationen.
Men ute i den afrikanska vildmarken är förutsättningarna helt annorlunda och reglerna mycket stränga. Jag har haft lejon på den lagliga licensen under ett tiotal jaktresor till Tanzania, men bara skjutit ett enda. Och för det finns goda skäl.
Det lovliga lejonet är nämligen uteslutande en äldre lejonhane som just blivit av med chefsskapet över sin flock, i regel därför att två yngre bröder kommit in och tagit över med våld. Om han överlevde det vaktombytet är han själv ensam och får det mycket svårt med försörjningen eftersom han inte längre har de jagande honorna till sin disposition.
Det är vanligtvis sådana lejon som blir människoätare, eftersom människor är betydligt mer lättjagade än bufflar, zebror och antiloper.
Det skjutbara lejonet är alltså en äldre människoätande hane som inte har långt kvar innan han blir dödad av andra lejon eller hyenor.
Det finns inga säkra siffror på hur många människor som dödas årligen av afrikanska lejon, ibland talas det om hundratals, ibland om tusentals. Säkert är dock att människoätande lejon är ett av de tre afrikanska djur som är farligast för människan. De andra två är krokodil och flodhäst, förutom giftormar och insekter.
Det är alltså rätt många pusselbitar som skall falla på plats innan ett lejon kan betraktas som skjutbart och därför rimligt att det hänt mig bara en gång på tio.
Jag är medveten om att våra mest hårdföra djurvänner tycker att lejon skall ha rätt att äta människor, åtminstone afrikaner. Jag kan bara hoppas att en överväldigande majoritet har en mer humanistisk inställning. Och om jag mot förmodan skulle stöta på ännu en människoätare kommer jag att försöka skjuta honom också.
Till detta kommer att tjuvjakten i Afrika är det allra största hotet mot det vilda livet. Där den legala jakten har förbjudits, som i Kenya, blir stora områden helt tomma på vilt på grund av tjuvjakt. Tanzania, som har den mest omfattande och utvecklade jakten i Afrika, är också det mest viltrika landet. Det beror på att ett jaktteam också är en parapolisiär styrka med skyldighet att ingripa mot tjuvjakt och infånga tjuvjägarna. Polis medföljer alltid jaktexpeditionen. Och under den tid om året då det inte jagas patrullerar jaktorganisationernas egna team sina koncessionsområden. Den legala jakten är alltså den enskilt mest verkningsfulla metoden mot tjuvjakt.
Legal jakt är följaktligen mycket nyttigt för det vilda livets fortbestånd i Afrika. Till det kommer att varje utländsk jaktbesökare bidrar med lika mycket pengar (skatter, avgifter till viltfonder, sysselsättning) som något femtiotal turister på fotosafari.
Detta är ingen moralisk ursäkt säger somliga, jag vet. Det är fortfarande en moraliskt diskutabel verksamhet att skjuta djur i en tid det inte längre behövs för den egna försörjningen, visst. Den diskussionen får vi ta en annan gång.
För ser vi bara till nyttosynpunkten så är paradoxerna uppenbara. Greenpeace utför, genom sina kampanjer för att förbjuda jakt, ett dödligt hot mot det vilda livet i Afrika. Den lagliga jakten befrämjar det vilda livet. Och de lejon som föds upp i Sydafrika enbart för att avrättas av amerikanska turister befrämjar de vilda lejonens liv. Den besökande jägaren i Afrika räddar många gånger fler djurliv än han, eller hon, tar. Så är det. Men detta var bara de sakliga argumenten. På nätet kommer nog känslorna att svalla vidare.
För övrigt anser jag att …
… de tre amerikanska flygbolag som i panik beslutat att inte längre vidarebefordra skinn och horn från bufflar, elefanter, noshörningar, lejon och leoparder (”The big five”) allvarligt skadar det vilda livet i Afrika. Men där ser vi också den skrämmande kraften i djurvänsopinionen.
… portättbilderna på lejonet Cecil, de som startade den internationella stormen, måste ha varit ungdomsporträtt från tiden han hade en egen flock. Så där ser inget trettonårigt, exceptionellt gammalt, lejon ut. Men de falska bilderna funkade.