Häktad – i snart fyra år
Mauritz Andersson, dömd till 14 års fängelse i den stora kokainligan, har ett dystert rekord i den skamliga svenska disciplinen orimligt långa häktningstider.
Han har varit frihetsberövad utan lagakraftvunnen dom i tre år, sju månader och 20 dagar, längre tid än någon annan i svensk kriminalhistoria.
Möjligen kommer Högsta domstolen nu att göra någonting åt denna tortyr, men låt mig återkomma till det och först berätta om bakgrunden till häktningstiden.
Andersson, i tidningar, radio och tv ofta kallad "Ensamseglaren", har av Stockholms tingsrätt dömts till 14 års fängelse för bland annat grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling.
Ett strängt straff, men så har också kokainligan hanterat oerhörda mängder knark.
Andersson har erkänt grovt narkotikabrott. För det dömdes han till tio års fängelse. Resterande fyra år rör brottslighet han förnekar. Detta är inte betydelselöst, vilket vi snart kommer att se.
Rättegången pågår för närvarande i hovrätten och har blivit en hopplöst långdragen historia. Avbrott då nya omständigheter dykt upp och utredningar som ännu pågår utomlands har stökat till.
Svea hovrätts dom väntas tidigast komma i sommar.
Hittills har Andersson suttit häktad 1329 dagar, varav två år och fyra månader i isolering. Ja, ni läste rätt. 1329 dagar.
Det är längst hittills i Sverige. John Ausonius är slagen. Och då ska ni veta att lasermannen var misstänkt för oerhört omfattande brottslighet, ett mord, nio mordförsök och nio bankrån.
Dessutom misshandlade han advokater, vilket ledde till att de fick bytas ut med fördröjd utredning som följd.
Vad händer med en människa som sitter inlåst i häkte så här länge?
Advokat Martin Cullberg, som försvarar Andersson, beskriver symptomen: djup depression, förlorad livslust, försvagade muskler, lösa tänder, synproblem, minnessvårigheter.
Han är i så dåligt skick att han nyligen vädjade till hovrätten om att få ta tillbaka sitt överklagande och nöja sig med tingsrättens dom. Bara för att få komma till en riktig anstalt.
Det är oacceptabelt i en anständig rättsstat att en person är beredd att acceptera en dom för brott som hen nekar till av det enda skälet att häktningstiden varit extrem.
Tillsammans med sin advokat gör Andersson nu ett sista försök. Häktningen överklagades i dag till Högsta domstolen.
Det är angeläget att frågan prövas. Dels för denne mans skull. Dels för att få svar på frågan om det finns någon bortre gräns för hur länge en person kan hållas häktad.
På bara de senaste åren har vi sett brottsutredningar och rättegångar som varit så oerhört mycket mer omfattande än vad någon kunde föreställa sig då de nuvarande häktningsreglerna bestämdes.
Andersson borde rimligen kunna släppas. Han kan knappast påverka utredningen längre. Bevisningen har stötts och blöts enligt konstens alla regler i en och en halv rättegång.
Risken att han flyr är liten. Han har ju själv överklagat tingsrättens dom. Det ligger i hans intresse att den ändras. Om han försvinner vinner den laga kraft. Då måste han hålla sig undan i 15 år.
Inte heller är denne man farlig. Vid 57 års ålder har han aldrig dömts för våldsbrott.
Det är nu inte bara min flumliberala åsikt att Andersson kan släppas och i stället beläggas med reseförbud och daglig anmälningsplikt. Vid den senaste förhandlingen i hovrätten ville en av domarna häva häktningen.
FN, Amnesty och Europarådet har jämställt de ofta långa svenska häktningstiderna med tortyr.
Högsta domstolen kan inte lösa alla problem med denna skamfläck inom rättsväsendet.
Men justitieråden på Riddarhustorget har i varje fall möjlighet att sätta stoppa för just detta övergrepp.