Råare politiskt klimat inspirerar till våld
Alldeles efteråt, klockan 16.36, skrev riksdagsmannen Kent Ekeroth:
”Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?”.
I sverigedemokraten och muslimhetsaren Kent Ekeroths värld var frågan på twitter av retorisk art, svaret givet.
Men när gärningsmannens identitet uppdagades, gradvis, nästan som ett fotografi i ett framkallningsbad, formades något som för Kent Ekeroth måste ha liknat en ideologisk spegelbild.
Anders Behring Breivik hatar det mångkulturella samhället. Han känner sig förrådd av det politiskt korrekta etablissemanget. Han har skrivit om hur Europa är på väg att islamiseras.
Och naturligtvis kan varken Ekeroth eller någon annan främlingsfientlig politiker bära ens den minsta skuld för Breiviks terrordåd. Det individuella ansvaret är och måste vara en av demokratins grundbultar. Och Ekeroth är sannolikt motståndare till alla former av våld.
Men det finns all anledning att diskutera hur ett råare politiskt samtal tycks inspirera till våldshandlingar.
Sensommaren 1991 inledde ”Lasermannen” John Ausonius sitt eget korståg mot det mångkulturella samhället. En förvirrad tid, då som nu.
Ian Wachtmeister stod i talarstolen och sa att svenskarna snart skulle vara minoritet i sitt eget land. Bert Karlsson påstod att romer stod för 90 procent av brottsligheten mot svenska pensionärer.
Senare avslöjades att Ausonius ansåg sig ha fått gärningarna legitimerade av Ny Demokrati.
Förra höstengreps en man vid namn Peter Mangs. Misstänkt för ett tiotal skjutningar mot mörkhyade i Malmö.
Samma höst tog sig Sverigedemokraterna in i riksdagen med hjälp av en reklamfilm så grov att den förde tankarna till avhumaniseringspolitiken i trettiotalets Tyskland.
Och samtidigt skrev SD-politikern Marie-Louise Enderleit att invandrare borde ha ”en kula mitt mellan ögonen”.
Sverigedemokraterna har – precis som många andra europeiska främlingsfientliga partier – successivt arbetat med konfrontation och polarisering som sina två främsta politiska verktyg.
Kanske bör man i fortsättningen diskutera vad som riskerar att vara de yttersta konsekvenserna av den sortens avhumaniseringspolitik.
Och Kent Ekeroths världsbild skulle troligtvis tjäna på att vidgas en smula: kanske måste han inte alltid leta bland svartmuskiga män för att hitta hot mot den västerländska demokratin.
Det kan också räcka med att titta i spegeln.