Ögonblicket innan fiaskot blir anekdot

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En dag kommer jag att skratta åt allt det här.

Men nu är klockan halv tolv på natten och trädgården ser ut som en igenvuxen ödetomt. Solen har gått ned. Jag står bredbent i gummistövlar och skyddsglasögon med en stendöd grästrimmer hängandes i en sele över axeln.

– Ska vi inte gå in, säger Annika. Grannarna sover.

Besvikelserna. Alla fiaskon som med tiden förvandlas till roliga historier, anekdoter.

Men innan tiden hunnit emellan. I ögonblicket. Då är det ganska enkelt att hålla sig för skratt.

När man står bredbent i gummistövlar och skyddsglasögon och andas djupt för att hålla gråten kvar i halsen.

Det skulle ju vara enkelt. Det lovade expediten i järnaffären. Då flödade optimismen. Vi hade köpt laxkotlett till middag. Och så trimmern. Bensindriven och kompromisslös. Hängandes i en sele över axeln. Lite som en eldkastare. Jag kände mig mycket manlig.

Och när Annika kilade iväg en stund frågade jag expediten om eldkastaren var svår att få igång.

– Nej, nej, nej, sa han på det där sättet som en viss sorts män alltid hävdar att allt är enkelt.

Och jag tillhör den andra sortens män: vi som nickar och hummar och hoppas på att inte avslöjas.

Sex timmar senare står jag där med en felmonterad trimmer hängandes i en sele runt kroppen och hoppas att världen ska förintas.

Järnaffären först.

Skruvarna passar inte i hålen och instruktionsboken är skriven av en apa. Till sist påminner resultatet åtminstone om en trimmer till utseendet. Det är sent och iskallt. Jag skakar av ilska. Annika frågar om vi inte ska ge oss för i dag.

Jag biter ihop käkarna.

Aldrig i helvete.

Annika står med en ficklampa och läser högt ur instruktionsboken: sätt chokern i maxläge, tryck på flödaren och dra i starthandtaget.

Ingenting händer. Jag sliter i snöret, som ett rovdjur. Men allt som hörs från trimmern är en hostning, som en igenkalkad kaffebryggare. Sedan ingenting.

Förnedringen i de sekunderna. När jag bär min krackelerande manlighet i en sele.

Och då brister det. Jag sliter av mig skyddsglasögonen och kastar dem i marken.

Sedan drar jag ursinnigt av mig trimmern. Annika står bredvid men säger ingenting.

Jag lämnar eldkastaren i gräset och går in. Det blir ingen laxkotlett. Jag äter en smörgås stående vid diskbänken. Händerna luktar bensin.

En dag kommer jag att skratta åt allt det här.

Det kan dröja.