Kamp för sundet där ryssen sjappade
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vid fyratiden på eftermiddagen den 11 juli 1719 ankrade en rysk flotta bestående av 230 galärer vid Kapellskär utanför Rådmansö i Stockholms norra skärgård.
Vårdkasarna hade brunnit hela dagen längs Söderarmsleden för att varna befolkningen, men det svenska försvaret hade bara 40 man i närheten, och deras befälhavare, kaptenen vid de Karelska dragonerna J.B. Balck, valde av hälsoskäl att dra sig tillbaka till Nenningesund.
Därmed var rysshärjningarna i Stockholms skärgård inledda. Beridna kosacker sattes i land och jagade de oförberedda svenskarna. Medan krigståget pågick brändes hundratals, kanske tusentals gårdar ned till grunden. Skärgårdsborna tog till flykten så gott de kunde och blev av med allt de ägde och hade.
Bara Svartlöga stod orört kvar sedan galärerna dragit fram. Ryssarna kom helt enkelt inte in till de fem öar som Svartlöga var på den tiden. Grynnorna stoppade dem. Enligt vissa uppgifter bromsades de också av skärens erkänt skickliga säljägare som lär ha skjutit prick på besättningarna med sina feta mynningsladdare.
När ryssarna lämnade skärgården i augusti eldade de upp Tjockö i farten och skickade sedan en mindre styrka för att tutta på Norrtälje. Staden skulle försvaras av ryttmästare Nils Gabriel Lilliehöök, men han och 50 man från Livregementet kastade av något skäl in handduken och drog till skogs. Där jagades de endast av stadens borgmästare som ville ha dem tillbaka för att rädda det som räddas kunde. Norrtälje brann ned, och trots att ryssarna förföljdes av svenskt kavalleri som kommit upp från Penningby lyckades de lätta ankar utan problem och gå via Nenningesund tillbaka till Kapellskär där de mötte huvudstyrkan, rodde hem och fick beröm av tsar Peter den store.
Spåren finns kvar. Kosackhästarnas visitkort gav Rådmansö ett unikt grässlag från Ukraina. Och även om Kapellskär är mest känt som hamn för fyllefärjorna till Mariehamn kan ni som vill känna historiens vingslag äta en bit bland lastbilschaufförerna på terminalens krog. Den drivs av familjen Ridderstad, som adlades för att en av deras anfäder verkligen fajtades mot ryssarna när det begav sig.
Nåja, den här spalten handlar egentligen inte alls om rysshärjningarna, utan om Nenningesund, en farled som nämns första gången redan på 1200-talet. Nenningesund är vattnet som skilde Rådmansö från fastlandet, men som på grund av landhöjningen inte längre existerar.
Jo, två långa vikar in i Rådmansö finns kvar. Från norr Hattsundet, som svänger österut till Höggarnsfjärden. Från söder viken in till Brevikssundet som via Åkeröfjärden går till Prästfjärden.
Det är bara 800 meter som fattas av den gamla farleden. 800 meter som växt igen. 800 lättgrävda meter. 800 meter där friskt vatten skulle kunna flöda igen och bära makliga farkoster. 800 meter vinstlott för markägarna som plötsligt finge sjötomter.
Att farleden verkligen haft betydelse står utom allt tvivel. Redan år 1620 gav Gustaf II Adolf order om att Nenningesund skulle rensas upp och pålas för första gången.
Nu vill den nystartade Föreningen Nenningesund göra det igen.
Det är en brokig samling eldsjälar vars kärntrupp härrör från Flottans män. De har haft möten i en källare i Norrtälje under vintern och lyckats värva Dagens Ekos seniorreporter Jan Mosander, som är badgäst i området.
Han lägger ut texten om varför Rådmansö bör bli en riktig ö igen:
- Det skulle ge en tryggad led för småbåtar ända från Nynäshamn till Öregrund. Det skulle bli bättre fiske och roligare att bada. Sjöfarten skulle vinna på det, även om inga stora båtar kan passera "
Redan på måndag bjuder Föreningen Nenningesund in den intresserade och engagerade allmänheten till informationsmöte i Rådmansö församlingshem. Det ligger bredvid kyrkan, mellan Gräddö och Södersvik. Mötet startar 19.00. Alla är välkomna!