Brevet gav ro åt mormorstraumat

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Efter åtta år bärs arvet efter mamma ner från vinden.

Det är inget överdåd.

Fem smutsiga kartonger står på mattan i vardagsrummet och jag minns inte ens, vad det var som jag hade plockat med mig från bodelningen med mina syskon.

Sveper bort sot och damm och fiskar upp handdukar, servetter och manglade vita dukar. Vaser, kaffekoppar och en matservice med ett fiskfat i samma storlek som ett engelskt slagskepp. En näve smycken. Böcker. Mammas blå askkopp. Svartvita fotografier och ... det är nu som jag får syn på brevet.

Brevet från mormor.

Det har skickats många brev i min släkt, men aldrig någonsin har jag sett ett brev från mormor. Lyfter det som en klenod ur allt bråte, placerar det i soffan och tänker: ”Det där läser jag sen.”

Nu är det så, att det finns ett mormor-trauma i vår familj. Ett sorgekväde som låter så här: Mormor fick diagnosen cancer en gång, när hon var på besök hos oss långt uppe i norr. Mamma drog i alla trådar. Fixade expertis, en läkare, en plats på ett sjukhus och hon bad: ”Snälla, stanna hos oss. Stanna.”

Men mormor var van att ta hand om sig själv. Hon tröttnade på allt tjat, drog söderut i en sjukvagn på jakt efter några undergörande piller och till en vård som senare skulle visa sig vara en katastrof.

Hon var död inom några månader.

Och det stora traumat, det som ingen av hennes fem barn någonsin skulle komma att försona sig med, var att mormor dog ensam.

Att hon dog ensam och i ”hemska plågor”.

Och jag vet inte, hur många gånger jag har suttit med min mamma vid den blå askkoppen och hört henne säga: ”Kan du tänka dig, att hon som hade gjort så mycket för andra skulle dö ensam?” Mamma sa också: ”Kan du förstå, att jag lät henne fara?”

Och här sitter jag nu med mormors brev.

På datumet förstår jag, att det måste vara hennes sista och jag möts av en osentimental röst. Mormors sakliga och lugna röst strömmar emot mig. En röst som bekräftar, att allt som mamma sa, var sant.

Och när jag läste, att mormor tyckte, att hon hade gjort en ”dumhet”, den gången hon drog iväg med sjukvagnen, så kändes det nästan, som om familjetraumat äntligen fick litet ro.

Ja, det här är alltså vad som kan hända, när ett arv bärs ner från en vind.