Gamla tiders sjömän struntade i moraltanter

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Evert Taube gick till sjöss som kollämpare den 2 maj 1908 och var mönstrad på olika fartyg tills han hamnade i Argentina i april 1910. Han tog sig hem som eldare och kom till Göteborg i april 1915.

Idén att en sjöman vid den här tiden borde ha en modern kvinnosyn och en sund inställning till alkohol framfördes under den gångna veckan av vice statsministern Margareta Winberg.

Evert Taube rymde från sitt första fartyg, ångaren Australic, i Newcastle. Flera kollämpare hade rymt efter omänskligt slit under långa resor mellan England och Australien. (Taube använder i en känd visa den engelska termen trimmer för lämpare).

Jag vet vad som kunde hända när dessa unga grabbar kom i land, utan chans till normala kontakter med kvinnor. Sprit och horor, det går icke att dölja.

Evert Taube höll sig undan myndigheterna i Newcastle men ordnade en falsk sjöfartsbok, varefter han gick till sjöss under namnet Alfred Jensen, sannolikt som lättmatros, på ångaren Noreg.

Sådant hände. Jag hade en släkting som under samma period rymde i Kapstaden, drev väl omkring i hamnen en tid i avvaktan på hyra. Han blev så småningom befälhavare i Broströmkoncernen.

Det berättades i min ungdom att en sjöman från Brantevik efter ett slagsmål på en hamnkrog sattes i fängelse i det inre av England. Efter en månad kom han ut, började fotvandra mot kusten, tog pejlingar på solen och hittade till West Hartlepool, där det låg en annan Brantevikskuta.

Ibland gick sjöfolk på bommen, som det hette. De var arbetslösa men hälsade på i mässen på andra båtar och åt vad som fanns kvar av maten. Det var gott kamratskap.

Jag reste en gång hem med en av Svenska Lloyds passagerarbåtar från London. I 3:e klass matsal fanns ett par svenska gymnasielärarinnor och en sjöman som gått på bommen i Hull men nu reste hem på konsulatets bekostnad.

Han hade varit matros under kriget på fartyg som gick på ishavstraden med krigsmaterial från USA till Murmansk. I mörker och stormar tog de sig fram, förföljda av tyska ubåtar, chanslösa om det small. Jag tänkte att han hade gjort en insats i sitt liv.

"Stuert! Fixa mig en sup!" ropade han. Sedan berättade han hur han fick ett ton isbitar i hytten en gång när en brottsjö slog in en dörr på poophuset. Det är klart han blev full i Murmansk och gud vet vad det fanns för kvinnor där.

De prydliga engelsklärarinnorna häpnade.

"Ska ni inte bilda familj?" frågade en av dem.

"Jag är en ensam jävel", svarade han.

I Ove Allanssons roman "Värmen" träffar en sjöman en kvinna en kall dag i Göteborg. Han känner värmen från henne i en taxi på väg från en bättre restaurang, men hon lämnar honom snart, han måste ju till sjöss igen.

Han kommer till tropiska farvatten och jobbar i maskinrummets hetta. "Värme" är en laddad titel, dubbeltydig: den förlorade, omöjliga kärleken och den värme som är ett helvete.

Kanske hamnade han hos flickorna i Havanna, glädjelöst. Sjöfolk kallade ibland prostituerade för "hjälpsystrar".

Jag erinrar mig en vacker sommarmorgon på Stortorget i Gamla stan i Stockholm. Jag hade kommit för tidigt till något möte och satte mig i solskenet på Börshusets trappa bredvid två män. Då kom en lågstadielärarinna med sin klass och hon började berätta om de gamla byggnaderna runt torget.

En av männen satte ifrån sig ölburken och undrade om han fick lära ut något till barnen. Det fick han och så berättade han om longitud och latitud och jag minns att han förklarade varför polstjärnans höjd över horisonten är lika med latituden. Det var en fin lektion, barnen lyssnade andlöst.

När de gått sa han till mig: "Här är annorlunda än i Yokohama."

Sjömännen upplevde olyckor och krig och de hade ofta bara krogarna nere vid dockorna som fritidsnöje. Numera har arbetsförhållandena blivit humana, efter hård kamp.

De var goda yrkesmän och kamratskapet kunde vara genuint mellan sjöbröder. De var inte intresserade av moraltanter.Jag vet vad som kunde hända när dessa unga grabbar kom i land, utan chans till normala kontakter med kvinnor.

Gunnar Fredriksson