Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Vendela

Har Kristersson dålig koll eller är han bara diabolisk?

Parisa Liljestrand och Ulf Kristersson på Järvaveckan 2019.

Det finns många sätt att göra sig till allmänt åtlöje, men frågan är om inte det mest effektiva är att tillträda som kulturminister. Vi minns Alice Bah Kuhnkes P1-intervju där hon inte lyckades formulera ett enda konkret mål med sin mandatperiod, kraven på Amanda Linds avgång under pandemin och Jeanette Gustafsdotters oförmåga att kliva ur floskelfloden i en famös intervju i Svenska Dagbladet så sent som i våras.

 

Det är, kort sagt, julafton för kulturjournalister att få recensera den nya kulturministerutnämningen, ett tillfälle helt jämförbart med när årets nobelpristagare i litteratur avslöjas i Börshuset. Det gick följaktligen nästan att höra hur landets vässade kulturpennor föll till marken när den nya kulturministern Parisa Liljestrand presenterades i samband med Ulf Kristerssons regeringsförklaring häromveckan. Ingen visste vem hon var.

Kommunstyrelsens ordförande i moderatkommunen Vallentuna, tydligen. Utan någon särskild kulturprofil alls, att döma av hennes Facebook-sida.

Några dagar senare hade Liljestrand presenterat sig, och fastnat i minst två moment av de obligatoriska läxförhör som svenska medier älskar att rigga för nyutnämnda kulturministrar. Till skillnad från justitieministern, som sällan ombeds redogöra för sina favoritskrivningar i brottsbalken, eller utrikesministern, som inte brukar sättas framför en blindkarta över Afrika, finns det en närmast mordisk lust att sätta dit en nyutnämnd kulturminister när det kommer till hens bildning. Det är lite rörande.
Parisa Liljestrands val av den spanska bästsäljaren Vindens skugga som sin största läsupplevelse i SVT:s Kulturnyheterna fick förmodligen både en och annan litteraturvetare att snörpa på munnen. För att inte tala om favoritkonstverket, en tavla i hemmet med ”en fin text” av oklar upphovsman.

Det riktiga magplasket kom ändå när Liljestrand i en intervju i Morgonstudion trodde att regissören Ruben Östlund var författare och hans Cannes-vinnare Triangle of sadness en roman. Östlund är Sveriges mest dekorerade filmskapare – och den överlägset mest grandiosa – vilket faktiskt gjorde Parisa Liljestrands blinda fläck ganska komisk. I annat fall: en otroligt avancerad härskarteknik om det var medvetet. Hur som helst.

 

Liljestrand har närmast att förklara poängen med regeringens kritiserade planer på att introducera en så kallad kulturkanon. Vad en sådan ska innehålla och användas till – i skolan? Som test för svenskt medborgarskap? – har hon inte lyckats förklara hittills, annat än det kan vara en ”enande kraft i samhället”, hej och hå.

Det fradgas förstås i kulturmunnar av iver att skriva av den nya kulturministern per omgående efter den här typen av vaga/svaga/naiva uttalanden. Det finns som bekant inget mer fröjdefullt för bildade människor än att positionera sig mot de med mer makt men mindre kulturellt kapital.

Det får vi förlåta dem. Däremot måste en annan fråga ställas: Har Ulf Kristersson verkligen så här dålig koll på vad som krävs av landets mest blodhungrigt granskade ministerutnämning? Eller är han helt enkelt en så diabolisk chef att han medvetet kastar kulturministern under bussen för att svenska medier ska uppehålla sig vid hennes tillkortakommanden, medan han samtidigt ostört kan smida ränker med Sverigedemokraterna på annat håll?