”Imperier är mer än arméer och örlogsfartyg”
TIRANA. Från hotellets matsal ser jag att bygget av Balkans största moské närmar sig sin fullbordan: en enorm kupol och fyra minareter som kommer att kasta sin skugga över staden.
Mina albanska vänner säger att moskén återställer balansen. Vatikanen har redan finansierat en katolsk katedral och det har byggts en ortodox så varför skulle inte muslimerna också få en rejäl helgedom?
Snett nedanför matsalen sitter en bokförsäljare i gränden. Han har brett trycksakerna över marken och bjuder ut skönlitteratur och vetenskap.
Mest vetenskap tror jag. 1900-talets upplysning. Ljus och förnuft. Det var så själarna skulle befrias och mänskligheten gå framåt. Nu är vi tillbaka i förmodern vidskepelse med lilla Tiranas väldiga moské, Sankt Savas tempel i Belgrad (världens största ortodoxa kyrka) och Kristi Frälsarens kyrka i Moskva (inte världens största men väl högsta ortodoxa kyrka).
Staden krymper inför det gudfruktiga väldigheten.
Men mer än vidskepelsens återkomst vittnar moskén om att imperier lever vidare även när deras arméer, ministerier och ämbetsmän sedan länge är borta.
Det moderna Turkiets föregångare, Osmanska riket, bröts sönder i första världskriget. Osmanska riket hade i århundraden härskat över Balkan. Albanien var en utkant av imperiet.
Direktoratet för religiösa angelägenheter i Ankara bekostar moskén. Byggnaden är en imperiell reflex, ty imperier är mer än arméer och örlogsfartyg. De är tron på skyldigheten att sprida sin religion eller ideologi eller ekonomi till platser långt bortom den egna gränsen. Eller att lägga mindre nationer under sig, som stötzoner för att skydda Centrum.
Så lever imperier vidare trots att de sedan länge är borta från den fysiska världen.
Putins Ryssland bryter sönder grannländer.
Storbritannien sa sig sprida demokrati när landet deltog i invasionen av Irak. Premiärminister Theresa May uppträder med den forna världsmaktens hela arrogans när hon tror sig sätta EU på plats inför utträdesförhandlingarna.
Döda härskare stiger upp ur sina gravar, deras glänsande skrudar har ruttnat och hänger i trasor så de byter till nya. De säger att de vill dig väl, de vill sprida säkerhet eller religion eller demokrati.
Bokhandlaren i gränden sitter på huk bakom sina dammiga volymer. Jag äter mina frukostägg och tänker på Bertolt Brechts berömda ord.
Stora män skriver pakter, lille man skriv ditt testamente.