Vad händer när 56:orna fyller 50?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I dag är första dagen i resten av ditt liv. Så brukar det heta när amatörfilosofer sammanträder. Carpe diem, säger dom också. Det gör aldrig jag. Jag konstaterar däremot ett oomkullrunkeligt faktum: i går var det exakt sex månader kvar tills jag fyller 50.
Jag har inga (stora) problem att se sanningen i vitögat. Ålder är ett relativt begrepp, och det är endast genom att extrahera ledvätska som CSI skulle kunna avslöja min faktiska ålder.
Men visst. Ett halvår kvar. Liksom dags att börja fundera. Vad gör man när man fyller 50? Ska man ta tjuren vid hornen eller ska man banta ner sig och träna upp sig och tjacka upp sig på lite balla kläder och låtsas som att det där personnumret bara är ett administrativt error på folkbokföringens dator?
Eller ska man ha värsta festen med ett halvsekels samling av kompisar? Tjocka släkten på middag? På tu man hand på distans i Paris? Mest gåtfullt av allt: ska man ha en mottagning?
Och exakt vad är i så fall en mottagning?
Att man tar emot konstiga presenter som manifesterar att man numera är 50 och därmed automatiskt intresserad av att pryda sitt hem med ruggiga grejer i kristall eller snirkligt kärringporslin? Är det det som är mottagning? Då går det bort. Vin, ja. Karaff, nej.
Jag skulle inte skriva denna självupptagna spalt om jag inte visste att jag representerar en hel generation av grubblande gamlingar. Dom så kallade 56:orna. Efterkrigstidens största babyboom. Totalt 107960 personer. Tolv ungar i timman. Vi bara sprutade fram, till tonerna av Elvis första hits.
Länge var 1956 synonymt med dådkraft och prestationer, tack vare en rad stora idrottsmän och -kvinnor. Men nu sitter vi här och inser att vi fyller 50 nästa år. Nere på Rivieran ligger Ingemar Stenmark och funderar. Ska han hyra kasinot i Monte Carlo eller Folkets hus i Tärnaby? Björn Borg är lika rådvill. Ska han bjuda alla eller bara några av exfruarna?
Det enda jag för egen del är säker på är att det inte ska bli lika patetiskt som när jag fyllde 40 och försökte dra täcket över huvudet och gömma mig i en tillfällig lägenhet. I övrigt har jag inte en susning. Däremot har jag en fru som försöker få mig att konfrontera det oundvikliga på ett konstruktivt sätt.
Hon är så himla ung och duktig. Ändå kan hon inte ge mig ett rakt svar på frågan: Hur gör man?