Stoppa Storebror – vårt nya nyårslöfte
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vi var på Willys i Norrtälje för att köpa grönsaksbuljong, de har en fantastiskt bra sort som hette Borggårdens förut, men nu marknadsförs som deras egen.
Eftersom det är tråkigt i köplador fastnade jag bland dvd-filmerna. Det var mest gamla rullar, några pärlor, mycket skit. Bland godbitarna fanns en brittisk film som kom för mer än 20 år sedan och som var mycket ovanlig redan på den tiden: Terry Gilliams ”Brazil”.
Ni vet hur det brukar vara med gamla grejer man sett och tyckt om. De imponerar sällan så mycket som de gjorde när de var nya och fräscha. Men det finns undantag, och ”Brazil” är ett.
Den känns helt enkelt rykande aktuell.
”Brazil” utspelar sig i ett skräcksamhälle med ett virrvarr av rör och ledningar och maskiner som inte fungerar något vidare. Där finns gott om stalinistisk arkitektur och kulisser som döljer den skitiga verkligheten.
I detta samhälle har konsumtionen höjts till yppersta dygd. Staten kontrollerar all information och den enklaste åtgärd måste föregås av en hysterisk hantering av blanketter.
De medborgare som torgför avvikande åsikter betraktas som fiender till staten och behandlas därefter; de jagas som terrorister, torteras och får själva betala för behandlingen innan de dödas.
På grund av ett misstag grips och dödas fel person misstänkt för terrorism. Som ett resultat av detta begås ett mindre misstag som en oambitiös och dagdrömmande byråkrat på det fruktade informationsministeriet får i uppdrag att dölja.
Under detta ärende får han syn på en kvinna han sett i sina drömmar. Kvinnan visar sig vara terrorist, eller frihetskämpe, beroende på hur man ser det. Efter viss dramatik uppstår en romans och huvudpersonen utvecklas snabbt till terrorist, eller frihetshjälte.
”Brazil” är en påkostad, våldsam, romantisk, fullkomligt galen och rolig, känslofull, salt och mycket tänkvärd historia med rader av bra skådespelare som Jonathan Pryce, Robert De
Niro, Bob Hoskins och några av hjältarna från Monty Python-gänget.
Det tog 20 år, men som världen ser ut i dag kan man säga att tiden har hunnit i kapp denna filmklassiker. Scen efter scen för tankarna direkt till det så kallade kriget mot terrorismen.
USA:s stundtals godtyckliga utpekande av misstänkta, de hemliga fängelserna, burarna i Guantánamo, Storbritanniens utveckling mot kontrollsamhälle. Förre justitieminister Thomas Bodströms förslag om buggning och andra kontrollåtgärder som nu drivs vidare av den nya regeringen. Lagring av uppgifter om alla telefonsamtal, lagring av samtliga mejl och sms. Jodå, visst närmar vi oss ”Brazil” med rekordfart. Och i verkligheten är det inget att skratta åt.
(Den senaste idiotin, som uppges vara riktad mot al-Qaida et consortes, är att man inte utan en massa krångel får ha tandkräm med sig i handbagaget på flygplan. Detta elände kostar rimligen resenärerna, flygbolagen och luftfartsmyndigheterna miljarder. Jag vill inte tipsa terrorister, men sprit, som brinner alldeles utmärkt, får man ta med sig i mängder ombord).
Ni som inte håller med mig ska gå in på www.stoppa-storebror.se. Den drivs av civilingenjören och it-strategen Pär Ström. Han publicerar regelbundet rapporter som visar hur både den svenska staten och andra stater håller på att utvecklas till väsen vars uppgift i allt högre grad går ut på att kontrollera medborgarna.
Med anledning av ovanstående ber jag läsarna att avstå från vanliga nyårslöften. Låt oss gemensamt avge en försäkran om att vi var och en med de medel som står oss till buds ska försöka stoppa att Sverige blir ”Brazil”. Nej, vi ringer och mejlar inte varandra om konkreta åtgärder. Vi har det i sinnet under hela 2007 i stället. Tankar kan de inte kontrollera.
En sak till: jag vet inte varför filmen heter ”Brazil”, men håll med om att det är en bra låt.