Ett stendött nöjesfält det sjukaste jag sett
Vi smyger oss fram som indianer.
Närmare, närmare.
Hon kan sitt Berlin men här har hon aldrig varit. Detta har hon aldrig sett förut.
Hon fumlar i handväskan efter glasögonen.
Ser du, frågar jag.
Vi har gått genom den östtyska parken, förbi de inte så subtila ryska minnesstatyerna.
Jag har lovat henne en överraskning. Hon kan knappt bärga sig. Involverar det mat? Nej. Dryck? Nej. Är det en lustig staty? Nej. Något med hästar? Nej.
Först är det som ett draperi av grönska. Sedan ett stängsel med en skylt: tillträde förbjudet.
Ser du, frågar jag.
Hon måste ta på sig glasögonen. Sedan ser hon. Det är ett nöjesfält.
Ett övergivet nöjesfält.
Vi hittar ett litet hål i stängslet. Vi kryper in. Hon först. Det är strålande sol och tomt, helt tomt. Jag snubblar över rälsen där farfarsbilarna en gång åkt. Bilarna står lite längre bort. Kvarlämnade.
Spree Park som nöjesfältet heter var en gång Östberlins stolthet. Nu är det helt övergivet. Som lämnat i steget.
Det växer mossa i flumride-båtarna. Berg-och-dal-banan är tom. Inne i biljettförsäljarens stuga: en förstörd kassaapparat, kvitton, en gammal kaffekopp. Stendinosaurier i naturlig storlek ligger knockade i gräset. Ett femtio meter högt pariserhjul gnisslar i vinden. Kärlekstunneln ska vi inte ens prata om.
Detta är det sjukaste jag har sett, viskar hon.
Jag vet, viskar jag.
Vi är kissnödiga och nervösa. Som två nioåringar, ensamma hemma för första gången. På upptäcktsfärd.
Jag har hört att här ska finnas vakter. Med vakthundar. Antagligen mycket blodtörstiga, säger jag. Antagligen, säger hon.
Spree Park har stått tom i åtta år. Ägaren Norbert Witte hade skulder uppemot 120 miljoner kronor när han stängde parken. Sedan flydde han till Peru med sex av sina fräsigaste karuseller. När staten sedan ville ha tillbaka karusellerna kom Witte hem. Problemet var bara att han hade gömt 180 kilo kokain i Flygande mattan och avslöjades.
Nu sitter han i fängelse. Spree Park står öde.
Som om någon bommat igen Gröna Lund, låtit attraktionerna stå och bett naturen att ta över.
Vi lyssnar efter hundskall, men vi hör ingenting, det är alldeles tyst.
Som att trampa omkring i tiden efter apokalypsen, efter kometen, efter bomben, efter svininfluensan.
Och världen pågår ändå.