Agrara gangsters och skamsoppa
Det är en helt vanlig grå dag i slutet av denna ovanligt långa januarimånad 2021 när det ringer på dörren och en rundlagd man med förkläde presenterar sig.
– Vi kommer från Normandie och säljer grönsaker här i kvarteret, är madame intresserad, frågar han och pekar mot en lastbil som står på andra sidan gatan.
Jag har bott i Frankrike tillräckligt länge för att inte se saker med svenska ögon särskilt ofta längre, men det här blir ett undantag. Grönsaksgrossister som kryssar mellan miljonprogrammet och villaförorten, med råvaror direkt från odlaren. Så här var det inte när man bodde i Solna. Oh, la France!
Jag följer med ut till lastbilen. Där inne står en äldre man med skägg och skitiga händer och hälsar lite vresigt charmigt. Inne i lastutrymmet är det fullt med grönsaker i träbackar, på ena väggen hänger en karta över Normandie.
Det är inte varje dag under pandemin som jag över huvud taget samtalar med två okända personer och gudarna ska veta att jag ännu mer sällan har direktkontakt med det agrara Frankrike. Den yngre av de två visar upp oväntad god lokalkännedom. Han brukar sälja till den och den grannen, säger han och pekar på olika portar på gatan. Jag är en storstadsmänniska och känner givetvis inte mina grannar, men jag hummar uppskattande med.
När det är dags att prata konkreta affärer blir det genast lite krångligt. De säljer inte mindre än tio eller femton kilo beroende på grönsak och i mitt tvåmannahushåll har vi inte direkt behov av att bunkra. Men vi har ett källarutrymme och visst vill jag att den franska landsbygden ska leva? Visst vill jag leva i en värld där grönsakshandlare från Normandie knackar på i suburbia och levererar utan mellanhänder. Just det.
Så jag hör mig själv beställa tio kilo morötter och femton kilo gullök, det hinner vi nog äta oss igenom innan det blir dåligt. Den äldre mannen plockar fram en pall med morötter och ett nät med lök och säger vad det kostar. Här hajar jag till inombords. Det låter märkvärdigt dyrt. Men den pratiga och jordiga inramningen lugnar mig. Jag måste tänka fel, förmodligen blandar jag ihop kronor och euro. Morötterna är alldeles genuint grusiga och jag får ju ett handskrivet kvitto.
Vi säger au revoir och önskar varandra en trevlig eftermiddag.
Jag sätter mig framför datorn igen men får inget gjort på en kvart. Någonting känns inte bra, men jag har lite svårt att definiera känslan. Till slut dividerar jag summan jag betalat med 25 på telefonens miniräknare, fast det inte alls rör sig om någon avancerad huvudräkning. Jag har köpt lök och morötter direkt från odlaren, utan mellanhänder till det facila priset drygt fyrtio kronor kilot.
Först tänker jag att det här får bli min hemlighet. Efter en halvtimme berättar jag för min bästa kompis, som snabbt försöker distrahera mig med recept på löksoppa, morotskaka och diverse grönsaksgrytor.
Till slut ringer jag min pojkvän som är på jobbet och biktar mig. Jag hinner inte berätta mer än att en man som säljer grönsaker ringt på dörren innan han avbryter mig:
– Inte de där gangstrarna som påstår att de kommer från Normandie?!
– Eh…
– Hur mycket? frågar han.
– Hundrafem euro, piper jag.
Han säger att jag inte ska tänka mer på saken, men avslutar samtalet med några högtidliga löften om exakt hur vanställda männen från ”Normandie” kommer att vara när han får tag på dem.
Själv känner jag mig som en idiot. Ingen har kapat mitt bank-ID. Ingen har snott mitt kreditkort. Jag har råkat ut för den för mig okända maffiaverksamheten grönsakslurendrejare och jag har gått rakt i fällan.
Några dagar senare har jag samlat mental kraft för att gå ner i källaren. Jag gör en rejäl laddning slät morotssoppa med gullök, ingefära och kokosmjölk och en omisskännlig bismak av skam.