Sveriges pensionärer kan konsten att prata med okända
Man mår bra av att prata med främlingar.
Och inga är bättre på det än pensionärer.
Det är en av våra superkrafter.
Jag lärde mig att prata med främlingar när jag bodde i USA. Där gör alla det, helt naturligt.
När man står vid en busshållplats på Manhattan småpratar man med damen bredvid. Inget konstigt med det. När jag joggade i Kalifornien hälsade alla mötande artigt.
I New York kunde äldre människor stoppa oss på gatan för att tala om att våra döttrar var underbara. På en restaurang i Florida lutade sig paret vid bordet bredvid åt vårt håll och berömde våra barns bordsskick.
Det är roligt och hjärtevärmande att prata med okända, och som ny i ett land lär man sig mycket av det. Världen blir mer begriplig.
Jag försökte ta efter så gott det gick, och takterna satt väl i några månader efter att vi hade flyttat hem. Jag sa till mammor på kaféer att de hade gulliga barn och ville gärna byta några artiga ord med busschaufförerna.
Det gick sådär. Får man en butter min tillbaka från någon som inte ens orkar svara, ger man upp till slut.
Men att prata med människor vi inte känner får oss att må bra, enligt en artikelserie i Svenska Dagbladet. Forskning visar att korta, sporadiska möten med främlingar gör oss gladare.
Jag började prata med främlingar igen när jag blev pensionär. Det satte igång automatiskt. När man inte träffar olika människor på en arbetsplats varje dag får man ta småpratet på gatan.
Det fungerar bäst med andra äldre. Alla okända äldre, och då menar jag verkligen alla, svarar vänligt. Sverige har supertrevliga pensionärer.
Som journalist är man ju beroende av att prata med främlingar. Det är den roligaste delen av jobbet att i de mest oväntade miljöer få prata med vanligt folk som man aldrig träffat förut.
Under pandemin ville jag fånga upp äldres åsikter om vaccinhanteringen, isoleringen och det bristfälliga smittskyddet. Sagt och gjort, jag frågade äldre jag mötte på gatan.
Inte en enda struntade i att svara. Alla stannade och delade villigt med sig av erfarenheter och åsikter. Det var guld värt.
Det som slog mig var vänligheten och artigheten i svaren. Äldre kan hantera ett oväntat samtal. De har hyfs och stil inpräntat i ryggraden.
Det här är superkrafter som borde prägla samhället och vara en förebild för yngre. Äldre har erfarenhet och tolerans för att klara en mängd sociala situationer.
I sin bok ”Förortssnuten” skriver polisen Hanif Azizi om sin kamp mot brottslingar som lurar äldre. Han skriver om offren: ”Vi har en grupp människor i vårt samhälle som är genuint goda, och som växte upp i en tid då tilliten till andra människor var fundamental”.
Han menar att äldres tillit gentemot okända tyvärr leder till att en del blir utnyttjade av bedragare.
Min slutsats blir ändå att det är ni okända äldre som svarar mig glatt, eller säger något uppmuntrande fast ni inte känner mig, som är vinnare. Ni berikar andras liv och gör världen mindre ensam.
De som utnyttjar er godhet får brinna ensamma i helvetet.
Starta med ett påstående
”Vi människor behöver känna att vi är accepterade och en del av något”, säger Gillian Sandstrom, forskare i psykologi vid Essex University, om hur kontakter med främlingar påverkar oss.
Även korta relationer med främlingar och ytliga kontakter gör att vi känner oss mindre ensamma, visar forskning som Joe Keohane skriver om i boken ”The power of strangers” som kom förra året.
Att starta ett samtal med ett påstående i stället för en fråga är effektivt, enligt Georgie Nightingall, kommunikationsexpert i London som har konversationskurser där folk lär sig småprata.
(Källa: Svenska Dagbladet)