Det måste nog kallas ett haveri
Testningen av covid-19 fungerar inte – efter åtta månader
Faran för en andra våg har på intet sätt varit okänd.
Trots det fungerar inte testningen av misstänkta covid-19-sjuka.
Vissa kallar det ett haveri. Det är lätt att instämma.
Smittskyddsläkaren Lars Wesslén i Gävleborg svävar inte på målet. Vi är inne i den andra vågen av pandemin. Antalet smittade skjuter i höjden, sjukhusplatserna fylls i snabb takt. Liksom dödstalen.
Många hoppades att Sverige skulle förskonas från en andra våg. Statsepidemiolog Anders Tegnell sade så sent som i september att han inte trodde på en sådan i Sverige.
Tydligen hoppades ansvariga så mycket på att så skulle bli fallet att Sverige inte rustade sig för en andra våg. I alla fall i avseende testning av misstänkt sjuka.
Alla skyller på alla. Socialminister Lena Hallengren, som ska träffa regionstyrelsernas ordföranden på onsdag, lägger ansvaret på regionerna och har gjort det sedan i våras då hon ständigt uppmanade dem att utöka i testkapaciteten. Regionerna menar att de gör vad de kan (men som inte är tillräckligt). Regeringen ber Folkhälsomyndigheten att utarbeta strategier. Men det betyder ingenting så länge de inte genomförs.
Redan i mars manade världshälsoorganisationen WHO:s chef världens länder: Testa, testa, testa.
I Sverige är det ingen som opponerar mot taktiken. Testning, kontroll av om man är smittad eller inte, anses även här vara grundläggande för att hejda smittspridningen.
Trots det fungerar det inte optimalt. I Stockholm stoppades hemkörningen av tester till misstänkt sjuka när det stod 16 000 i kö för ett par veckor sedan.
Nu kan man beställa igen. Men på hemsidan uppges att det är ”svårt” vilket nog ska utläsas som i det närmaste omöjligt. Personer på äldreboenden och vårdpersonal går först.
Man kan också, upplyses det vänligt, vända sig till privata vårdgivare. Men då är testet inte längre gratis.
Den storskaliga testningen i samhällets regi fungerar alltså inte som tänkt. Talet om haveri kan möjligen betraktas som alltför kraftfullt. Men misslyckande är å andra sidan kanske för svagt och mjäkigt.
Det är landets 21 regioner som har hand om hälso- och sjukvården och därmed också om testningen. De har haft åtta månader på sig på att få upp farten.
Regeringen har gjort tappra försök att få dem att samordna sig, köpa upp privata laboratorietjänster och ta sin del av ansvaret för upphandlingen av tester. Men utan att nå ända fram.
I mitten av oktober fick Folkhälsomyndigheten i uppdrag av regeringen att lägga fram en ny strategi för fler tester. Målet var ”skyndsamt kunna utöka testningskapaciteten för att alla med symtom ska kunna erbjudas PCR-testning”.
Det är möjligt att det finns en strategi. Men den har inte nått verkligheten. Och det är ju trots allt där vi befinner oss, smittade eller inte.
Haveriet, misslyckandet eller vad man nu vill kalla det befinner sig i något slags limbo. På pappret har regionerna ansvaret. Men eftersom de inte klarat av det har regeringen, med hjälp av Folkhälsomyndigheten, lagt sig i. Eller försökt hjälpa till, om man vill uttrycka sig lite vänligare.
Plötsligt har ingen ansvar. Där befinner vi oss nu. Testningen, en av de viktigaste vapnen mot smittspridningen, fungerar inte som den ska.
Men att utkräva ansvar är svårt, dimman ligger tät över beslutsvägarna.
Det är mer än ett misslyckande. Det liknar ett haveri.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.