Berättelsen om hemlöse Lars-Ola slutade med mord
Aftonbladets Oisín Cantwell tillbringade våren med att flanera runt i Stockholm i virusets tid med reporterblocket i fickan.
Bingohallar, vandrarhem, kyrkogårdar – möten med människor och deras liv.
I en serie kolumner återvänder Cantwell till några av berättelserna.
Hemlöse Lars-Ola är död.
Och den unge man som sitter bredvid en advokat i slips och skjorta anklagas för att ha kvävt honom.
Stockholms anrika rådhus, sal Marieberg. Ett tidningsklingande namn, men det här är ett av alla dessa mord som pressen inte gör större väsen av och som politikerna inte grundar sina utspel om hårdare tag på.
Det här ett av de våldsbrott som begås bland skuggor och marginaler och som endast berör anhöriga, några poliser och de som förtjänar sitt uppehälle på att argumentera i domstol och värdera bevis.
Den första dagen i förhandlingen har nyss startat och vi ska strax få höra att den misstänkte mördaren för all del medger att han lade handen över Lars-Olas mun, men inte fattade att en sådan handling kunde leda till döden.
Givetvis är det försvarare Lars Thorolfsson som sköter snacket, en hantverkare från Litauen är sällan tillräckligt bevandrad i vare sig språk eller straffrätt för att själv kunna spela ut avsikt och likgiltighet och allt vad nu de juridiska korten heter.
Inte visste någon att det var så här det skulle sluta då fotograf Jerker Ivarsson och jag träffade en sliten gammal man på ett mindre hotell vid Skanstull för ett halvår sedan.
Första försöket att genomföra intervjun med Lars-Ola gick åt skogen, en hysterisk chef ringde och beordrade iväg oss till någonting på andra sidan stan som visade sig vara strunt, men dagen efter, den 15 april, var vi tillbaka igen.
Bransch efter bransch hade redan då slagits ut av coronan, men ingen verksamhet hade drabbats så hårt som hotell och restaurang. Av 36 800 varsel i mars lades 11 887 inom näringen.
Livet hade farit hårt fram med 76-åringen, som var en av få som bodde i de rum som fram tills nyligen bokades av unga människor från världens alla hörn som sökte sig till den svenska huvudstadens mest hippa kvarter.
Jag återvänder till texten för att fräscha upp minnet. Jag kommer ihåg att jag inte begrep att det var en profil, en känd försäljare av Situation Stockholm, uteliggarnas egna långsamt pågående berättelse om huvudstaden, som Aftonbladet hade att göra med.
Några dagar efter att berättelsen publicerades ringde Jonas Wahlström på Skansen mig. Han var bekant med Lars-Ola sedan länge och ville veta hur farbrodern hade det.
Han mådde hyfsat. Han hade jobbat på SJ, gått i pension drygt tio år tidigare, och opererat benen över 20 gånger.
– Så blev jag bostadslös. Men här trivs jag. Det är lugnt och fint och jag har nära till Södersjukhuset, berättade han.
Egentligen räckte inte pensionen till detta boende. Men hyran var nedsatt och en polare med vissa finansiella muskler hjälpte till.
Åklagare Johan Kjellsson maler på. Sakframställan, heter det på juridiska.
Den misstänktes berättelse, utlåtande från rättsläkare, hudfragment från den döde under den tilltalades naglar, indiciekedjan är lång och ser vid en första anblick stabil ut.
En möjlig mördare, klädd i häktets gröna kläder, fysiskt stark, striden med den bräcklige pensionären måste ha varit ojämn, som kom till Stockholm i mars och skulle bo två nätter på hotellet.
Men han blev kvar och bodde billigt mot att i gengäld hjälpa ägaren med enklare hantverkssysslor.
– Lars-Ola och den tilltalade hade en far- och son-relation, fortsätter åklagaren.
Mellan kvällen den 2 juli och nästa morgon hände någonting.
I den äldre mannens mobil skulle utredare senare hitta en sökning efter en av den fine gamle soulsångaren Barry Whites största hits:
”You're The First, The Last, My Everything”.
Åklagaren hävdar att den tilltalade blev irriterad på att musik skulle spelas och tröttnade på sin kompis.
Advokat Lars Thorolfsson tar över. Han försöker göra det bästa av situationen.
Optimism i en huvudförhandling är inte olagligt. Men det vore onekligen överraskande om rättens ordförande Peter Scharmer och nämndemännen i slutändan håller med advokatens klient om att uppsåtligt brott inte har begåtts eftersom denne inte begrep att en människa kan avlida om syret tar slut.
Vi är några få åhörare på plats. En av dem är en sliten man med slitna kläder. Han har en skylt som upplyser oss om att han tar Swish.
Han berättar i en paus att han har sålt Situation Stockholm i 20 år.
– Jag träffade Lars-Ola en gång i veckan. En hygglig kille.
Förhandlingen ska pågå i tre dagar. Det pratas om rättspsykiatrisk undersökning.
Ute råder vackert höstväder, solen skiner, det är anständigt många plusgrader och ingen kärlekslös vind som plågar, men fru Justitia är blind även för årstider.
– Jag hoppas kunna stanna här. Jag har ju egen tv, sade Lars-Ola i april.
Det skulle visa sig att han fick bo kvar livet ut. Det skulle visa sig att Aftonbladets fotograf inte tog den sista bilden av honom.
Efter de inledande piruetterna är det dags för åklagare Kjellsson att utveckla sin talan.
På en skärm på väggen visas ett polisiärt fotografi från ett ostädat litet rum på ett litet hotell.
En arm sticker ut från under en säng.