Gängmorden får inte försvinna i pandemins skugga
Gängmorden dominerar inte längre det offentliga samtalet.
Vilket inte hindrar Socialdemokraterna och Moderaterna, de kriminalpolitiskt viktigaste partierna, att fortsätta lägga förslag som varierar i kvalité.
Men låt mig få återkomma till politiken och först besöka säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt.
Där inleddes i går en huvudförhandling som är en illustration så god som någon på hur rastlös och flyktig vår tids debatt är.
Rättegången ingår i en härva som innehåller tillräckligt med ingredienser för att få Hollywood att tappa andan och Jens Lapidus att lägga upp en plan för hur han ska tillbringa arbetsdagarna fram till pensionen:
En uppgörelse med dödlig utgång, kända rappare som antingen misstänks för människorov eller har blivit kidnappade, en ung gängkriminell man som tillsammans med sin mamma, faster och farmor påstås ha förvarat vapen och sprängmedel hemma och advokater som har hoppat av sina uppdrag efter att ha blivit anklagade för att läcka sekretessbelagda bevis om mord till ligaledare på fri fot.
Antalet löpsedlar som går att utvinna ur detta material är aktningsvärt, men det var marginellt fler reportrar på plats i Stockholms tingsrätt än då ett kommunalråd i en glesbygd kallar till presskonferens för att berätta att en ny ishockeyhall ska byggas.
Den främsta anledningen till det måttlig journalistiska intresset är givetvis coronan, som sedan snart ett år lägger beslag på det mesta av nyhetsbranschens syre.
En av få fördelar med denna pandemi är för övrigt att den har berövat Johan Forssell möjligheten att åka runt i riket och lägga upp selfies utanför polisstationer i sociala medier.
Moderaternas rättspolitiske talesperson håller dock ångan uppe med diverse utspel.
Tillsammans med sin partiledare Ulf Kristersson begick Forssell härom dagen debattartikel i vilken det konstaterades att det är ”en ödesfråga för rättstaten” att komma till rätta med tystnadskulturen som frodas i vissa utsatta områden.
Vilket duon har alldeles rätt i. Men hur ska då detta allvarliga problem tacklas? De två politikerna passade på att lägga några intressanta förslag.
Som exempelvis en nationell enhet inom polisen som ska ha ett samlat ansvar för vittnesskyddsverksamheten. En organisation som ska samordna polisens och socialtjänstens insatser.
Människor som utsatts för brott eller blivit vittnen till förbrytelser slussas inte sällan runt i systemet. Här finns utrymme för förbättringar.
Bra är också kravet på att göra någonting åt sekretessen som reser murar mellan myndigheter. Nuvarande regler är ett hopplöst krångligt arv från en tid då brottsligheten såg annorlunda ut.
Moderaterna vill också skärpa straffen för övergrepp i rättssak. Gärna för mig. Att använda våld eller hot från att hindra någon att göra en polisanmälan eller från att vittna är allvarligt.
Men för att en sådan förändring ska bli mer än bara ett slag i luften krävs att de som begår dessa brott löper en reell risk att åka fast. Det är dessvärre lite si och så med den saken idag.
Inte helt överraskande kunde Kristersson och Forssell inte låta bli att även ägna sig åt dumheter som att för femtioelfte gången föreslå anonyma vittnen.
Detta reser grundläggande frågor om rättssäkerheten. Det är svårt att försvara sig mot anklagelser om du inte vet vem det är som vittnar.
Och hur effektiv skulle en sådan ordning vara? Det är svårt att försvara sig då du inte vet vem som vittnar mot dig. Sådant gillar inte domstolar.
Politik är hursomhelst en ständigt pågående stöldturné och regeringen har redan tillsatt en utredning som tittar på frågan. Inom några år har vi sannolikt dessvärre anonyma vittnen.
Vilket i sin tur beror på att Socialdemokraterna ägnat årtionden åt att montera ner sin kriminalpolitiska identitet och ersätta den med Moderaternas syn på brott och straff.
En gång i världen utgjorde vänstern en viktig kontrast till högern inom detta politikområde. Större fokus på förebyggande insatser och en något mer skeptisk inställning till straffskärpningars välsignelse än vad som kännetecknade borgerligheten.
I utrymmet mellan de två statsbärande partiernas ideologier uppstod en intressant kriminalpolitisk utveckling. Men den dynamik som konfliktlinjen resulterade i har försvunnit.
Justitieminister Morgan Johansson må göra det bästa för att dölja det, men han har sina ljusa stunder. Regeringens åtgärder mot gängkriminaliteten, 34-punktsprogrammet, innehåller ett och annat intressant tankegods.
Exempelvis tittar en utredare på om det går att anpassa lagen om människoexploatering till att gälla gäng som utnyttjar ungdomar i sin kriminalitet.
Hårdare straff för den sortens hänsynslösa cynism vore välkommet. Men det kan bli svårt för den stackars utredaren att åstadkomma någonting vettigt.
Nuvarande lag, tillkommen 2018, är nämligen i väsentliga avseenden slarvig och därmed svår att tillämpa.
Icke desto mindre är det bra att regeringen åtminstone försöker.
Utmärkt är också att det ledande oppositionspartiet gör vissa ansträngningar och ställer frågor till regeringen.
De politiska initiativen mot den organiserade kriminaliteten får inte försvinna in i skuggan av pandemin.