Kina gör business av liket - inte av läran
Vi sitter på Peace Hotel i Shanghai och dividerar om vad vi ska äta till middag.
Peace Hotel är en klassisk inrättning vid hamnen, med mörka paneler, piccolor i uniform och en sliten jazzorkester som överlevde kulturrevolutionen.
- Inte hund, säger min kinesiske bekant. Man ska inte äta hund på sommaren. Då får man näsblod. Direkt...
Det är inte risken för näsblod som gör att vi håller med. Dessutom har vi ätit rätt många ovanliga grejer de senaste dagarna. Orm, maneter, silkeslarver, grodor, skorpioner, sjögurkor och en massa annat som vi inte vågat fråga om. Det är nästan så att vi önskat att någon krog haft "Fyra små rätter" på menyn.
Det dånar om Kina. 1 300 000 000 människor. Våldsam tillväxt. Byggen i långa banor. Och åtminstone i städerna: ingen politik, bara business.
Inga röda fanor, men gott om Kentucky Fried Chicken. Den enda Maobilden vi sett under en veckas resande är den som hänger ovanför porten till Kejsarpalatset i Beijing.
Ja, och så kan man se hans ansikte i verkligheten också. Det tog bara tio månader att bygga det enorma mausoleum som hyser Mao Zedongs balsamerade kropp. Enligt den officiella kinesiska retoriken deltog en miljon frivilliga i arbetet med att uppföra eländet.
Häromdagen stod vi på Himmelska fridens torg och väntade på att komma in och se resterna av rorsmannen. Det var exakt tolv år sedan studentupproret slogs ned på samma plats, men av den massakern märktes intet. Läget var, som det heter, stabilt. Gangsterna får nackskott, studentledarna sitter inne.
De civila vakterna underhöll oss köande genom att ge många och långa direktiv med sina megafoner. På planen framför den breda trappan framför ingången såldes blombuketter inslagna i cellofan. När vi hade kommit upp för trapporna och in i förrummet med en stor marmorstaty av ledaren i fåtölj fick besökarna nya direktiv. De skulle lägga ifrån sig blommorna i lådorna som stod framför statyn och därefter ansluta till köerna som ledde vidare in till huvudattraktionen.
Det kändes en aning industriellt. En dam i vit rock stod och stuvade om buketterna så att lådorna fylldes ordentligt. Hjulen under lådorna vittnade om att blommorna snart skulle rullas ut för att säljas igen.
Business!
Rorsmannen ligger i en mörk sal, i en kupa av kristall, omgiven av gröna växter, bakom solida glasväggar på behörigt avstånd från besökarna.
Varje morgon lyfts kroppen upp mekaniskt från det underliggande kylrummet.
Det sägs att det var de vietnameser som balsamerat Ho Chi Minh som hjälpte till med konserveringen av den kinesiske ledaren. De hade i sin tur lärt sig hantverket av den ryss som i många år tagit hand om Lenins lekamen i Moskva.
Maos ansikte är vaxartat, närmast självlysande. Om besökarna upplever sorg så visar de det inte. Egentligen forslas de bara fram i en rask promenad förbi en död man ut till det sista rummet där man kan köpa souvenirer: maomärken, flaggor, byster, pennställ, kristallföremål och smycken. Utanför dörrarna och nedför trappan som leder mot torgets södra port breddas utbudet. Där säljs solhattar och cigaretter av märket "Maomausoleet", kylda drycker och leksaker: polisbilar och hundar som drivs med batteri. Ingenstans säljs den store ideologens skrifter. Det är liket som hyllas, inte dess läror.
Det skulle bli värre senare under dagen. På Naturhistoriska riksmuseet visades allehanda likdelar. Två manslik stod i varsitt akvarium, den ene helt hudlös, utom på fingertopparna, den andre visade innehållet i buken och brösthålan. Omgiven av foster i varierande storlek låg en öppnad kvinna med svart huva, handskar och strumpor.
Efter den pärsen firade vi på restaurang "Familjen Maos Husmanskost".
Menyn var hundlös och maten utmärkt. Krogen grundades av Zhang Yu Feng, kvinnan som var Maos assistent i 18 år.
En restaurangbesökare förklarade:
- De hade visst ett barn ihop, och hon fixade allt åt honom, även brudarna. Nu driver hon, Maos kock och ett av barnbarnen en kedja av sådana här ställen. De gör bra business...