Rebecca & Fiona är som folk är mest - hyggliga
Och alla dessa artister som talar om att de har en politisk övertygelse.
Sällan något förvånansvärt, förstås. Sällan titoism, kristdemokrati, luddism, eller ens folkhälsokontrollerad folkpartism. Nästan alltid samma ljumma mix av blekvänstrig feminism och antirasism. Möjligen en skala mellan statsbärande sossesympati och frifräsigare grön råkost, eller läppstiftigt Fi.
Som plattvändarduon Rebecca & Fiona. TT intervjuade dem i förra veckan:
”De är uttalade feminister och socialister och inför årets riksdagsval tiger de inte. I musikvideon till singeln ’Holler’ dansar de i klänningar med överkryssade hakkors.
- Alla som kan och som vågar säga något borde göra det med tanke på hur samhället ser ut, säger Rebecca Scheja.
- Samtidigt tycker vi inte att det är en big deal. Vi vill absolut inte utmålas som hjältar bara för att vi säger vad vi tycker, säger Fiona Fitzpatrick”.
Rebecca & Fiona tiger alltså inte om att de ogillar nazism. De vill inte bli kallade hjältar, för den skull. Uppenbarligen tror de att risken finns.
Det är väl ungefär så det brukar vara, när artister talar politik. Väldigt högt tonläge för att uttrycka rätt allmänna ståndpunkter. Och det är OK. Det här är tjejer och killar som sjunger, dansar, ståuppar och spelar teater. De är förstås ovanligt duktiga på just sådant, men i övrigt är de antagligen hyggliga typer och som folk är mest. Det är inget konstigt med att de placerar sig i vad de uppfattar som den renhåriga politiska mitten, antagligen utan att göra någon särskilt avancerad analys.
Men det är något tidstypiskt med tonläget.
När dessa artister konfronteras med någon som bara befinner sig ett par tum utanför den blekvänstriga mittfåran - kanske inte vill kalla sig feminist, eller tvivlar på att tiggeri måste respekteras - blir de nästan alltid hätska. Upprörda, helt enkelt. De kan inte förstå hur någon kan ha en avvikande uppfattning.
Jag tror att de är ärliga. De förstår verkligen inte. Och där har vi en bild av vår tid: En väldig önskan att tycka något, en ovilja att tycka något som kräver egen tanke och en samtidig oförmåga att sätta sig in i andras tankar.
Det är inte början på en diskussion, det är slutet på alla samtal. Så går det, när åsikter blir varumärken.