Flickorna är osäkra och rädda – ge dem allt stöd de behöver

Sofie, 15, hedras på nätet.

På Youtube, i bloggar och på Facebook.

Där finns en namninsamling som kräver att åtalet inte ska läggas ned och där finns ett bildspel: Till minne av Sofie.

Och där är Sofie i prickigt hårband.

Sofie i blont hår och brunt hår.

Sofie i barnstolen i köket med familjen.

Sofie som gör fula grimaser.

Sofie när hon plåtar sig själv med mobilen.

Sofie anmälde en 42-årig man för våldtäkt. Men hon kom aldrig till rättegången.

Hon tog sitt liv samma dag.

Jag varken vill eller kan eller spekulera varför Sofie, 15, tog sitt liv bara några timmar före rättegången vid Jönköpings tingsrätt.

Men jag vill lyfta frågan: vilka krav kan man ställa på en 15-årig flicka i en våldtäktsrättegång?

Just nu pågår tre rättegångar i Sverige, där unga flickor har anmält äldre män för våldtäkt.

Den så kallade ”kopplerihärvan” vid Solna tingsrätt har delats upp i två mål.

I det ena målet har en ung flicka anmält en mellanstadielärare för våldtäkt.

I det andra målet har nio flickor anmält fyra medelålders män för grovt koppleri, medhjälp till våldtäkt och köp av sexuell handling av barn.

Och så är det rättegången vid Jönköpings tingsrätt, där Sofie och en annan flicka anmält en 42-årig man för våldtäkt.

I alla de här fallen har det handlat om flickor som har varit mellan 14 och 17 år.

Och de sex misstänkta männen? Ja, de har varit någonstans mellan 42 och 63 år.

Frågan är: Vad är en flicka som är mellan 14 och 17 år?

En ung kvinna?

En flicka?

Eller – ett barn?

Ja, vad är de här flickorna? Särskilt som alla vet, att de med några djärva pennstreck och tajta kläder kan förvandla sig till fullvuxna kvinnor på ett kick.

Men är en femtonårig en vuxen kvinna bara för att hon råkar se ut som en?

I ett våldtäktsmål är hon i alla fall inte det.

Där är hon fortfarande ett barn.

Och med en halvtrasslig bakgrund, så kan hon dessutom vara ett skört och vilset barn.

Därför är det en mänsklig rättighet, att rättsväsendet tar ansvar för att de här flickorna får det stöd som de behöver för att helskinnade ta sig igenom en våldtäktsrättegång.

Ja, det finns ofta ett målsägandebiträde som ska vara det där stödet. Men enligt sexualbrottsofferutredningen (Ju 2004:1) är det alldeles för många kvinnor som inte vet vad de har för rättigheter.

De vet inte hur en rättegång går till.

De vet inte vad som ska hända och de vet inte vad polis, åklagare, försvarsadvokat och målsägandebiträde har för olika roller.

De är osäkra. De är rädda för förövaren och de förbannar sig själva: ”Varför var jag så dum att jag följde jag med honom?”

Så lämna inte de här flickorna i sticket.

Ge flickorna allt stöd de behöver.

Följ ämnen i artikeln