Vi måste lyssna på de ungas nödrop
En flicka sitter bredvid mig på tunnelbanan.
En flicka med svart hår och vita armar. Och det är just den unga flickans armar som jag sitter och stirrar på.
Armarna som är rispade från armhålan till handleden. Som är skurna i ett fint gallermönster av röda streck.
Av färska sår.
Jag vet inte ett dugg om den här flickan. Och det var ju inte heller så, att jag ställde några frågor. Hur är det? Kan jag hjälpa till på något sätt?
Nej, där satt jag som en äkta medmänniska och tittade ur mina ögonhålor. Medan jag sneglade på hur ångesten sipprade ur den unga fickans armar.
Jag vet. Du vet.
Ja, varenda kotte vet, att flickan på sätet bredvid inte är ensam.
Massor av unga ropar på det här sättet och de ropar över allt ifrån. I statistiken ropar de högre och högre för varje år som går.
De ropar att de inte kan sova och att de har ångest.
De ropar att de dricker och knarkar för mycket och att de inte kan sluta skära sig.
De ropar att de är deprimerade och att de inte vill leva.
De ropar att de är förlamade av sin egen existens.
Och mitt i allt det här ropandet, så kommer statistiken: var fjärde ung svensk är utan ett jobb.
Sverige ligger på vanhedrande femte plats i Europa, hack i häl efter krisländer som Lettland, Litauen och Estland.
Jag vet inte om det finns någon koppling mellan de ungas ångest och att de inte får några jobb.
Men jag gissar det.
Så vad gör då vi vuxna?
Vad gör vi för att lotsa våra ungar in i en värld, som ska få dem att växa, utvecklas och kanske förstå vad det innebär att vara en människa.
Tja, facket fortsätter att bygga sina murar kring de som redan har ett jobb. Med noll känsla för de som famlar där utanför.
Och skolminister Björklund går på i samma stil, när han täpper till de små andningshålen för alla de som hoppas på en andra chans på Komvux.
Så hur tänker vi oss att nationen ska överleva?
Kanske tänker vi, att vi ska fösa in de unga på långvården med en gång?
Där vi sedan ska droga ner dem.
Och slippa höra deras efterhängsna rop.