Nån jävel känner sig alltid kränkt
Flygbolaget Fly Nordic har fått kritik för annonserna om resor till Fjollträsk, det vill säga Stockholm.
Det var en person som flyttat från huvudstaden till Östersund för 25 år sedan som anmälde saken för att han kände sig kränkt.
Min vän Maskinisten flyttade från Kramfors till Stockholm för 40 år sedan. Han förklarar bakgrunden till uttrycket Fjollträsk så här:
– Norrlänningarna tycker att stockholmare är fjolliga för att de jobbar och betalar skatt. Själva lever de på bidrag allihopa, och jobbar svart. Så har de hyror på sketna 1?000 spänn i månaden och eldar med ved.
Gissa om några kommer att känna sig kränkta av det citatet.
Alla känner sig kränkta nuförtiden.
Aftonbladet skrev i veckan om Sverigedemokraten Jan Rume i ”
Att känna sig kränkt är en ny folkrörelse, snart större än körsång, sportfiske och golfRonneby. Han har levt på socialbidrag sedan 1993. Men eftersom han valdes in i kommunfullmäktige och fick politikerarvode sänktes bidraget med motsvarande belopp.
En ren kränkning, eller hur? Rume ville ha fullt bidrag eftersom hans ”väljare valt” att ge honom arvodet, så det räknades liksom inte. Myndigheterna förstod honom dessbättre inte och avslog hans överklagan.
Den märkliga institutionen Centrum mot rasism stod för en tid sedan upp och påstod, på fullt allvar, att det var kränkande mot afrikaner att kalla en glasspinne för Nogger Black.
Arga ateister känner sig kränkta för att det ligger biblar i nattduksborden på vissa hotellrum. Nyfrälsta ledarskribenter känner sig kränkta för att ateisterna, som inte tror på gamla sagor om övernaturliga händelser, vill ha bort den så kallade heliga skrift. Feminister och fackliga ledare känner sig kränkta för att hågade onanister har möjlighet att mot betalning se porrfilm på samma hotellrum.
A-lagare känner sig kränkta för att de inte får supa i vissa parker. Jägarna i Värmland känner sig kränkta för att de beskyllts för att jaga vargar. Direktörer känner sig kränkta för att deras bonusar och fallskärmsavtal hamnar i tidningen. Kamphundsägare känner sig kränkta för att deras kelgrisar ses med oblida ögon av folk som inte vill få sina barn slitna i stycken på lekplatsen.
Grannar känner sig kränkta av varandra för ludd i torktumlarna eller barnvagnar i bottenvåningen. Artister och folk i tv-branschen känner sig kränkta för att de inte får allt ljus på sig hela tiden överallt. Elallergiker och orala galvaniker känner sig kränkta för att inga experter tror på dem. Adrenalinstinna krogvakter känner sig kränkta för att det ifrågasätts om de ska ha rätt att puckla på gäster efter behag.
Att känna sig kränkt är en ny folkrörelse, snart större än körsång, sportfiske och golf. Men kränkning har blivit ett urvattnat begrepp. Snart är den som får en fluga i ögat kränkt och får rätt till krissamtal med en larvig präst eller kommunalanställd förståsigpåare, och de som verkligen, verkligen drabbats av övergrepp, orättvisor eller förnedring blir automatiskt bara ett okänt antal individer i en ocean av professionella gnällspikar.
En bidragande orsak till fenomenet är förstås att kreativa journalister gillar begreppet kränkning:
– Du känner dig alltså kränkt?
– Jaaee?…
Och vips blir schablonen rubrik.
Om kränkning som mode och fenomen har skribenten Sakine Madon skrivit en tankeväckande sak i senaste numret av NEO. Hon pekar på det djupa allvaret i att alla som upplever sig kränkta för det ena eller andra – och framför allt politikernas lyhördhet för dessa påstådda upplevelser av kränkningar – bidrar till att yttrandefriheten begränsas.
Snart går det inte att skämta om någonting. Någon jävel kommer alltid att känna sig kränkt.
En våt filt lägger sig över oss. Och med terroristernas och de mer eller mindre kränktas hjälp bygger penninghungriga, maktfullkomliga eller bara korkat kortsiktiga politiker upp ett storebrorssamhälle som inte står George Orwells efter.