Jag kämpade för att få visa min sorg i tv
Det finns en ständigt upprepad dramaturgi i EM-sändningarna som plågar mig:
En kameraman zoomar in på någon entusiast i publiken – i första hand en kanonläcker tjej i linne så tajt att man anar vårtgårdarna. Hittar de ingen tjej nöjer de sig med en kille så länge han har ansiktsmålning och lustig hatt och lederhosens eller så. Bilden sprids via storbildsskärmen på arenan, vilket gör att vederbörande strax märker att han faktiskt syns i bild. Först en sekunds tomhet, den dallrande stunden när han ser sig själv utan att riktigt förstå – som en utomkroppslig upplevelse. Sen trillar polletten ner, ögonen rullar till. Han blir hysterisk, börjar hoppa och vifta med flagga och så händer det: Han vinkar, inte mot kameran utan mot storbildsskärmen.
Jag tycker det ser lika obegripligt korkat ut varje gång. Förstår de inte att de ser ut som idioter när de står där och vinkar mot bilden av sig själv. Ingen kommer på tanken att lokalisera kameran.
Det stör mig, det skär i mig, för sannolikt får de bara en sådan chans i livet, enkla människor som plötsligt har ett fönster på tre eller fyra sekunder, en unik möjlighet att sätta avtryck inför flera hundra miljoner tittare. Och så vinkar de – mot skärmen.
Jag kommer att tänka på när jag var på plats i EM i Portugal för några år sedan. Jag såg Sveriges kvartsfinal mot Holland, som gick till straffar och Sverige åkte ur och det var superdeppigt för alla på plats.
Efter slutsignalen satt vi liksom paralyserade av sorg kvar på våra platser och arenan tömdes långsamt och när jag satt där i min tomhet kom jag att tänka på att det är vanligt förekommande att kameramännen filmar uppgivna fans efter slutsignal. Och jag kände att här har jag min chans. Jag har varken vårtgårdslinne eller lederhosens – men jag kan se riktigt jävla ledsen ut.
Så jag satt där och ansträngde mig för att se hjärtskärande sorgsen ut. Öppen mun, vattniga ögon, stirr i blicken. Jag satt så där en bra stund. Mina vänner ville gå, men jag sa nej, satt kvar med hundögonen, sökte med blicken efter kameror som kunde komma min väg. Vännerna började rycka i mig, men jag slog bort deras händer med kraft. Jag satt kvar i min vilda kamp för att få sörja i t v .
Och det slog mig inte då, men det slog mig nu, att av alla de stunder i livet då jag känt ett behov av att bli sedd så var kanske den den allra sorgligaste.