Reinfeldt tror att handling är för dyrt
I onsdags stod statsministern äntligen i talarstolen. Man kan fråga sig varför? Hans huvudtes i partiledardebatten apropå den globala ekonomiska krisen var nämligen att det inte fanns så särskilt mycket mer att göra.
Först kallade Fredrik Reinfeldt alla krav på insatser som syftar till att hålla människor i arbete, för en tro på ”mirakelkurer”. Alla vet att det bara är lättlurade personer, eller barn, som tror på sånt.
Statsministern förklarade tålmodigt för de folkvalda att det inte finns några mirakelkurer. Inte här, inte där, inte någonstans.
Sedan slog han fast att de som efterlyser stimulanspaket (”mirakelkurer”) bara ville förstöra hans statsfinanser.
Därefter sammanfattade han vad som vid det laget var en självklarhet: det är bara ”på marginalen” en regering kan påverka krisen.
Fredrik Reinfeldt har ofta imponerat med sitt lugn.
I stunder av kris, i synnerhet regeringskris, är han samlad. Få rubbar hans mentala jämvikt i en debatt. Det tycks som om ett närmast terapeutiskt lugn sänker sig över honom när det börjar blåsa. Ibland så till den milda grad att han helt enkelt försvinner.
Men lugn och passivitet är inte samma sak.
I partiledardebatten talade Reinfeldt om mycket, men riktigt engagerad blev han bara när han försökte elda riksdagsledamöterna till passivitet.
I stället för att försöka övertyga svenskarna om att en regering bara kan agera ”på marginalen”, borde Reinfeldt arbeta lite mer för att inte fler svenskar marginaliseras.
I december var antalet varslade 18 000. Samma siffra året innan var 2 000. Svenska folkets ekonomiska framtidstro har aldrig varit sämre sedan mätningarna inleddes.
Detta är inte en vanlig konjunkturavmattning. Detta är en ekonomi i fritt fall.
Orsaken till att Reinfeldt förespråkar en handlingsförlamningens politik, är att han tror att handling är dyrt.
Reinfeldt säger nej till stimulanspaket eftersom han menar att det hotar hans starka budget.
Han utropar sig själv och sin regering till det snåla försvaret av de starka statsfinanserna. Här kommer de två kommande årens politiska strid att stå, avslutade han trosvisst debatten.
I så fall är striden redan avgjord.
Riksgälden (ledd av förre Moderatledaren Bo Lundgren) hade nämligen den utsökta vänligheten att publicera sin prognos för budgetunderskottet avseende år 2009 dagen efter partiledardebatten. Det visade sig att de offentliga finanserna, som enligt Reinfeldt och Borg är så starka och som de i så hög grad gjort till ekonomins huvudmål, håller på att mosas sönder av en grym verklighet. Budgetunderskottet kommer att växa till 95 miljarder. En fyrdubbling sedan den senaste prognosen som bara är två månader gammal.
Och det lär bli värre.
Alltså, inte ens mätt med det bisarra mål som regeringen själv valt, kan läget beskrivas som annat än djupt oroande.
Hade den siffran offentliggjorts 24 timmar tidigare, hade kejsaren inte bara stått handlingsförlamad utan därtill naken i talarstolen.
Jag utgår från att Reinfeldt hade siffran. Han mörkade självklart. Och, med vad han trodde var mördande logik, kunde han i stället på nytt ta upp sitt lugna mantra: Hur skulle regeringen kunna göra något mot krisen annat än på marginalen? Då ökar ju budgetunderskottet.
Den tillträdande amerikanske presidenten Obamas program utgör en befriande kontrast till den passivitetens höga visa som reciteras av Sveriges regering. Obama vill agera. Obamas närmaste man inom det område presidenten utpekat som sitt viktigaste, kampen mot krisen, säger:
– I den här krisen är det största hotet att göra för litet, inte för mycket.
Reinfeldt hade nog replikerat: Låter dyrt.
I en brant fallande ekonomi är det inte aktivitet som leder till budgetunderskott, utan passivitet. Budgetunderskottet är en passiv avspegling av en ekonomi som tvärstannat och en statsminister som tror att det bästa är att lugnt vänta.