P 3 – ett träsk av kiss och bajs
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ni vet ”sexualiseringen av det offentliga rummet”. Veckotidningar och reklamkampanjer hackas i stycken av hetsiga feminister med jämna mellanrum. Men en av de värsta smittspridarna slipper undan, nämligen den statliga radion.
Det är samma sak varje gång. Så fort bilen startat gastas det från baksätet: Pappa, sätt på P?3!
Jag försöker locka med en cd-skiva, men han insisterar som bara en åttaåring kan. Det ska vara P 3.
Så jag suckar och för handen mot bilradions knappar. Med hjärtat i halsgropen. Jag fruktar det värsta. Och jag får oftast rätt.
Denna gång kommer vi in mitt i en sång där den glada refrängen lyder: Britney Spears visar fittan i en bil.
Förra gången hamnade vi i en detaljerad diskussion om analsex. Gången dessförinnan var det en sketch om lösfittor.
Och däremellan väller en ständig ström av sexistisk hiphop med texter som för det mesta handlar om ? ja, håll för ögonen för här kommer ett typexempel i komprimerad form:
Jag sliter tag i kappan och släpar dig till hotellet. Jag är insnöad på fitta och din är helt rätt. Din fitta är våt. Jag är här för att stoppa in den här kuken i dig. Jag vill knulla dig, det vet du redan.
Så där låter det mitt på blanka eftermiddagen i Sveriges Radio. Jag vill inte vara Jan Björklund (skolministern) men det sitter en åttaåring i baksätet och han kan engelska och suger åt sig ny kunskap som en svamp och nästa gång kan han sjunga med Akon och Snoop Dogg i refrängen och jag är enormt trött på alltihop.
Bortsett från att det är provocerande att som vuxen lyssnare bli utsatt för dessa eterburna blottare, så känns det så torftigt att man tar sig för pannan. Strategin är antagligen att konkurrera med Rix, NRJ och de andra bokstavsbarnen. Hittills har det väl gått sådär, av lyssnarsiffrorna att döma.
Som sämst är P?3 ett träsk av kiss och bajs och flams och trams, där infantila babbelmaskiner är redo att säga vad som helst för att förlänga sina 15 minutes of fame, ivrigt påhejade av gubbsjuka gestalter som övervintrat i radiohusets korridorer. Tillsammans åstadkommer de en form av Tourettes syndrom som radiounderhållning.
Man vet aldrig när nästa könsord kommer. Bara att det kommer.
Public service? Pubertal, snarare. Jag kräver ingen tillbakagång till Gullan Bornemark och Kersti Adams-Ray. Men en andningspaus på några år hade varit skönt.