Fackpamparnas fars är perfekt för Trollywood
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Visst är det ödets ironi att den tragikomiska farsen med fackpamparnas utsvävningar utspelas just i Trollhättan - hjärtat i den svenska filmindustri som i visionärernas huvud ska svara för stora delar av vår framtida export och välstånd.
Berättelsen om fackpamparnas hejdlösa orgier i sprit, porrklubbar och sexleksaker är ju som gjord för att filmas. Den är så stark att jag drömde om den häromnatten. I drömmen såg jag en spökstad med övergivna fabriker och gator utan liv. Det var hemskt. Det som fick mig att skratta tills jag vaknade var en 12 meter hög löspenis som hälsade välkommen till Trollhättan.
Efterhand förstod jag drömmens ursprung. Samtidigt som det mediala strålkastarljuset svept över både den nedläggningshotade Saabfabriken och de vettlösa fackpamparna har SVT visat en serie Coenfilmer. I min sovande hjärna sammansmälte det till en absurd drömsekvens.
Och varför inte? Sveriges filmcentrum "Trollywood" ligger ju i Trollhättan. Internationella stjärnor som Lauren Bacall, Nicole Kidman och Björk har redan varit där och spelat in storfilm. Att få bröderna Coen att nappa borde inte vara omöjligt. Särskilt inte när staden redan har skrivit sitt eget manus, så att säga.
En av höjdpunkterna i drömfilmen är när Metallklubbens höjdare träffas i fackets övernattningslägenhet och super sig aspackade utan anledning. Steve Buscemi är obetalbar i rollen som den nervöse kassören. En annan nyckelscen är när hela gänget anförda av John Goodman stormar in i en sjaskig porrbutik och köper dildor för medlemmarnas pengar. Publiken tjuter av skratt.
Men skrattet fastnar i halsen. Detta är mer än vanlig slapstick. Hotet om nedläggning av stadens dominerande industri ger berättelsen en dov klangbotten.
Man ska inte sparka på den som ligger, heter det. Så okej, vi lämnar filmen och återvänder till verkligheten. Den är ingen Oscarsvinnare i Trollhättan, direkt. Efter nittiotalets profilering som rasistcentrum med både invandrarlynchning och moskébränning hann man knappt dra efter andan innan det var kris på Saab - igen.
Och nu detta med Metall-klubbens självutnämnda påvar som svingat kreditkort och champagneglas i den fackliga solidaritetens namn både i Bryssel, i London och på Istedgade.
Det är inte klokt, det är för jävligt och det skulle bli en fantastisk film om hur människor trasslar till det för sig - i jakt på pengar, sex, droger men också i sökandet efter drömmar, frihet och lycka. Och precis som i Coens bästa får vi hoppas på ett lyckligt slut. Annars får Michael Moore ta över.