Sveriges Radio är inte onda, de är bara livrädda
”Grattis till barnet, förresten”, ropade min chef efter mig när jag stapplade ut från stället jag jobbat i flera år, jag tror att jag grät. Det hade dykt upp ett litet drev mot mig på internet och Sveriges Radio gav mig kicken så fort de sett reaktionerna. Det plötsliga ogillandet kunde “skada företaget”, sa de medelålders cheferna, som själva hade fingret rätt långt från sociala medier-pulsen.
Deras självbild var den av demokratins och sanningens sista försvarare, men i praktiken anpassade de sig ständigt efter den flyktiga internetopinionen. Jag spydde när jag kom ut och visste inte om det var av hormoner eller ångest. Min sömn funkade dåligt första halvan av den graviditeten. De svinen, tänkte jag varje gång jag vaknade på natten med hög puls, de fega svinen.
Nu har ilskan runnit av och jag saknar inte jobbet jag blev av med, däremot får jag rysningar när jag påminns. Psykologen jag skickades till då, när jag var gravid, kallade det ptsd-symtom. Det kändes fånigt, jag har ju inte varit i krig. Men visst, jag blir fortfarande galen av se dem. Alla de andra svinen, de som är så goda utåt att de tydligen måste bli onda inåt. Sådana som följer värderingstrenderna – eller nervösa tolkningar av dem – och låter de ersätta alla andra riktlinjer.
Expressen rapporterade inifrån Gudrun Sjödén, vars brokiga linnetält säljer för att de signalerar frihet och mångkultur. Kvinnlig styrka! Bakom de muntra mönstren var de anställda livrädda, alla “avvikelser bestraffades”, berättar de. Min andning blir kortare när jag läser om ledarskapet, stämningen. Varför känns det så typiskt, att de mest utstuderat medvetna tanterna använder så avancerad psykologisk terror internt?
I Centerpartiet tog Annie Lööf över som liberal, feministisk kraft. God! Hon sas kunna göra något så otroligt som att locka de högutbildade väljarna i storstan och på internet, hon skulle bli alla unga kvinnors förebild och därmed alla bra åsikters nav. Och vips plöjde partiet ner hela sin politik och dumpade sina kärnväljare, i åratal kampanjade man inte med något annat än Annies nuna. Vem bryr sig om dumma bönder, när hela Instagram står att erövra.
Nu utreder Arbetsmiljöverket Centern efter larm om ett klaustrofobiskt, toppstyrt parti där de anställda pressats orimligt och där ett par-tre personer kör över resten. Hur det gick med det stora feministiska projektet? När Centerpartiet i mars skulle släppa en rapport om jämställdheten internt tvättades den först av partiledningen, både våldtäktsförsök och tystnadskultur ströks.
Vansinnet pockar när jag läser sådant, jag har svårt att fatta. Slukar de offentliga snällhetsposerna allt moraliskt syre? Finns inget kvar sedan, åt ens lite normalt vett?
ETC:s ledarsida – både fri, grön och officiellt på arbetstagarnas sida – valde nyss att sparka sin ledarskribent Kajsa Ekis Ekman efter att hennes senaste text fått kritik. Den smalaxlade chefredaktörens pompösa uttalanden skickar mig direkt in i det neurologerna kallar akut stressrespons. Det är han själv som publicerat texten, är utgivare för den. Den ligger kvar på deras sajt, 39 kronor kostar den nu att se. Pendeln svängde och stjärnan kallades freak. Arbetsgivaren anpassar sig, nu går det att förfasa sig mot avgift.
Jag mejlar min gamla chef på Sveriges Radio. Jag är inte arg, skriver jag, jag vill bara veta hur det kunde bli sådär, då, för länge sen. Mina inslag hade lyssningsrekord och jag hade nyss vunnit pris på Radiogalan, ändå fimpade ni mig så snabbt? Hennes svar är korta och tomma och hon vill absolut inte ringas. Hon är inte ansvarig, var inte delaktig. Kommer hon bli citerad? Ska jag skriva något om det?
Jag hör åter igen skräcken att pöbeln – någon av pöblarna – ska få syn på just henne. Ja, jag tror det är så det går till. De usla cheferna är inte onda, inte utan moralkänsla. De är bara livrädda.