Har Ulf ringt och bölat till typ Australien? Fifa?
Ett par månader in efter att jag fått jobb på Sveriges radio drabbades jag av två insikter.
- Att de som frivilligt blev skyddsombud alltid var sämsta tänkbara kandidater till den befattningen. Jag minns en gång när vi hade brandövning. Varje våning hade varsitt skyddsombud som iförd neongul väst skulle vägleda alla oss andra under evakueringen. Eftersom P3:s redaktion huserade på översta våningen så passerade jag alltså samtliga olika skyddsombud på min väg mot säkerheten. Minst två av dem tycktes berusade, en blind och skyddsombudet på våning 3 kunde kanske inte gå. Och det sista skyddsombudet hade vid en brandsituation med nästan 100 procents säkerhet varit den som tuttat på.
- Eftersom jag nu jobbade på Sveriges radio så kunde jag ringa upp vem som helst!
Det var en svindlande tanke!
Självklart kan man även som icke SR-anställd ringa vilket telefonnummer man än behagar. Men att säga ”Jag ringer för Sveriges radios räkning” har en annan tyngd än ”Hej jag heter Bengt”.
Det känns i alla fall som om vem man nu än ringt upp åtminstone kommer lyssna på vad man kan tänkas ha på hjärtat medan Bengt kanske inte kommer så mycket längre i samtalet än just ”Hej” följt av ”Bengt”. Dessutom slipper man vara just bara Bengt eller i mitt fall Jonatan som med ängslig röst avslöjar hur svag och oviktig man är.
För det är inte vi som individer som ringer upp – utan vi ringer som representanter för Sveriges radio! Det är i princip hela Sveriges fucking radio som man ringer som och då låter man riktigt riktigt lugn på rösten. Kanske till och med hård. Alltid lite nedlåtande. Ett litet stänk sådär.
När detta väl hade gått upp för mig började jag ringa hit och dit och kors samt tvärs så det stod härliga till! Ringde hovet, ringde Säpo, ringde politiker. En biskop ringde jag till, och till välkända journalister, frågade vad de hade för skit på, tja, till exempel Thomas Östros eller Vicky von der Lancken. Jag ringde utländska ambassadörer och Wallenbergs så klart.
Det höll på tills någon chef sa att jag skämde ut mig – men framför allt skämde jag ut Sveriges Radio.
Nu tycks det mig som om han som tydligen är vår statsminister också drabbats av samma svindlande tanke. Att han nu som statsminister kan ringa upp vem som helst och han ringer inte som bara Ulf utan som Sverige!
Nu kan han plötsligt ringa Nato, slå en pling till EU, höra av sig till Internationella valutafonden, kanske BBC, snacka med Bill Gates, ringa USA:s president Joe Biden!
Man fattar ju att Ulf tycker det är bra häftigt för det är det!
Men bara för att man kan betyder inte att man ska.
Visst man kan ringa FN och gnälligt be om hjälp med att få komma in i Nato. De kommer svara.
Men ska man? För vad kan de göra? FN kan ju inte göra någonting. Det är väl det de är kända för. Då blir det mest pinsamt. För Ulf då. Men tyvärr mest för oss.
Det som oroar mig med samtalet till FN är att även Ulf måste ha vetat att FN inte har något att säga till om i den frågan. Det var ett samtal i ren desperation. Vilket får mig att tror att han ringt massa andra innan.
Först alla Nato-länder så klart och det är väl i sin ordning, men i takt med att hans ångest ökat: vilka andra? Hur många har han ringt och låtit ynklig till? Har han ringt och bölat till typ Australien? Fifa? Har han ringt Vatikanen? Väckt påven mitt i natten och gnytt tills solen gått upp eller tills någon kardinal sagt ”nu räcker det”.
Vilka har han ringt?
Så länge han bara inte har ringt Bono. För det har han väl inte? Eller? Gud har han det!?!