Jag ska inte lämna några stavfel efter mig när jag dör
”Jag lägger till dig i korr-kanalen på Slack”, skriver Hanna, biträdande redaktionschef på Aftonbladet och redaktör för bland annat den här kolumnen.
Det betyder att jag släpps in i tidningens chattgrupp där man kan anmäla stavfel och andra missar som man hittar i texter på aftonbladet.se.
Det går fort med internet, gamle tryckfelsnisse är framme oftare när saker går rakt ut på www än tidigare, då professionella korrekturläsare skannade hela tidningen på jakt efter missar innan den gick i tryck.
Alla journalister hatar korrfel, men för mig är de inte bara en huvudvärk, de är en sorts besatthet också i mitt civila liv. Jag vågar inte gå in på korr-kanalen för min egen mentala hälsas skull.
Någon skrev på Twitter för några år sedan, när plattformen fortfarande var en tummelplats för lustifikationer med hög igenkänning, något i stil med: ”Å nej, jag skrev fel i min förra tweet. Nu måste jag döda alla människor som läst den.” Jag har aldrig känt igen mig mer i en våldsfantasi. Tryckfel, stavfel och, i något mindre utsträckning, faktafel är som ett evigt kroppsligt stigma, en sorts eksem som man aldrig riktigt kan bli av med.
På tiden då den fysiska tidningen fortfarande var Aftonbladets huvudverksamhet hände det ibland att jag vaknade kallsvettig på natten över ett fel i texten som skulle komma att jaga mig hela nästa dag. Av någon anledning satte jag fel förnamn på dåvarande Villarreal-spelaren Diego Godín och kallade honom Oscar i en text. På den tiden var det uppskattningsvis fem till sju svenska läsare som var bekanta med honom och dessutom synade min bluff, men jag blev ändå besatt av felet. Så till den grad att jag nästa gång Barcelona mötte Villarreal UPPREPADE misstaget och kallade karln för Oscar i min artikel, förmodligen för att jag så att säga övertänkte situationen.
Ett litet tryckfel för mänskligheten, men ett misstag som hänger kvar i min skalle femton år senare.
Jag minns nästan alla mina korrfel och hur de tagit på mig, men det har onekligen blivit lättare sedan man kan börja ändra själv online. Lättare och mycket mycket mer gränslöst.
När Sportbladet lanserade en tråd för korrfel häromåret började jag omgående gå bärsärk i vårt stora publicerade material och anmälde det ena och det andra i chatten. Inte sällan grammatiska nymodigheter från den yngre generationen. Det slutade med att en chef fick be mig att ta det lite lugnt, en junior kollega hade blivit ledsen (förlåt!).
Sedan dess har jag försökt lägga band på mig och mest rätta i mina egna artiklar. Tyvärr har jag skrivit ganska många under mina snart tjugo år på Aftonbladet. Ibland händer det att jag springer på en gammal text och hittar ett fel, ändrar i publiceringsverktyget och sen är det kört. Kön av gamla texter tar aldrig slut.
Jag inser att det finns exakt noll allmänintresse att jag flyttar på ett komma eller tar bort ett genitiv-s som blivit kvar av misstag i matchrapport från Parc des Princes i oktober 2018, men det är inte rationalitet som guidar mig i mitt korrande. Det är en sorts idé om att jag inte ska lämna några stavfel efter mig när jag dör.
Allt det här var ändå någorlunda hanterbart fram tills mobilchattarna Signal och Whatsapp nyligen lanserade möjligheten att redigera i redan skickade meddelanden. Vet ni hur många fel man skriver när man chattar? Miljoner fel. Det finns absolut inget som hindrar dig från att rätta ett fel från trettio sekunder sedan, och sedan ett från igår och sedan beta sig tillbaka i tiden för att liksom lägga allt till rätta.
Vet ni hur långt tillbaka man kan rätta sig?
Jag vet inte, men jag behöver snart ett svar.
Med vänlig hälsning april 2022.