Vad är det med invandringen som är så stötande?
Den här DN-annonsen det blev ett sådant ståhej om. Jag läser den en gång. Och en gång till. I korthet står det att:
1. Sverige tar emot fler invandrare och asylsökande än grannländerna.
2. Invandrare och flyktingar som grupp har högre arbetslöshet och är mer bidragsberoende än genomsnittet.
3. Vi har börjat få problematiska förortsområden, precis som i resten av Europa.
4. Folk litar inte på journalister, särskilt när de behandlar invandring.
Rätta mig om jag har fel, men jag ser inte någon statshemlighet i detta. Inte heller någon grov lögn. Jag trodde tvärtom att i stort sett alla var ense om att de här förhållandena och problemen existerar.
Är det någon som hävdar att Sverige tar emot färre flyktingar än Finland? Att alla som kommer hit, genast får jobb? Att hela Sverige är ett enda Sörgården? Att titeln ”journalist” får svensken att lyfta på mössan i en hyllning till sanningens och ljusets riddare?
Det skrivs artiklar, görs radioprogram och tv-reportage om olika aspekter av de där påståendena hela tiden. Om invandrares ”utanförskap”, om bränderna i Husby, om nyanlända från Syrien, om Södertälje och om SOM-undersökningar som visar att journalister är aningen mer respekterade än bankdirektörer.
Vad är det som inte sagts förut? Jag läser annonsen en gång till och om jag anstränger mig kan jag förstå. Det finns naturligtvis en riktning i de rätt träiga, ekonomiska fakta som presenteras. Riktningen är att Sverige borde ta emot färre invandrare och flyktingar. Men än sen, då? Vi har ju reglerad invandring. Få av de arga kritikerna förespråkar helt fri invandring.
Kan det då verkligen vara så stötande att argumentera för att reglera fram en något mindre invandring än den vi reglerat fram just i dag? Går den absoluta moraliska gränsen, av en lycklig slump, just här och nu?
Det finns folk som på fullt allvar hävdat att annonser av det här slaget inte borde få tryckas. Och om jag verkligen anstränger mig kan jag kanske begripa det också. Men bara för att jag är ursvensk. För bland svenskar är rädslan alltid störst för att debatten ska bli för fri och yvig. Aldrig för att den ska bli för snäv och enstämmig.
Vore jag uppväxt i en mindre nervös kultur, skulle den hållningen framstå som precis så hysteriskt obegriplig som den faktiskt är.