Komposten tog knäcken på mig
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är något vemodigt över sommarens sista suck, och det blir inte direkt bättre av att halva dan går åt till att montera ihop en kompost. När jag tänker efter är det närmast tragiskt.
Fråga mig inte hur det gick till. Plötsligt rullade det upp en lastbil, som sakta sänkte ned sin lem och blottade en stor jäkla kartong. Jag visste vad den innehöll, men hade ingen aning om vad det skulle innebära.
Två timmars brottning med plåtbitar, bultar, skruvar och en fotostatkopierad hopsättningsanvisning som tecknats med trubbig blyerts av en duktig apa.
Alla som befann sig i östra Göteborg i söndags måste ha hört vrålet. All tillbakahållen frustration, vätskebrist och ångest briserade till slut i ett utdraget: "Förbannade jävla skit!"
Det var komposten som nästan knäckte mig. Trots att vi hade valt marknadens värsting, kompostens Rolls Royce som det brukar heta, så levererades fanskapet i småbitar - tillsammans med en bruksanvisning som jag var för arg för att begripa.
Det måste ha varit så, inser jag efter att min femtonåriga dotter med några enkla handgrepp hjälpte mig att få ihop alla bitarna. Till slut stod den där på gräsmattan och såg idiotisk ut. Jag förstod inte vad den gjorde där. Vad var det som fått oss att lägga (nu skäms jag högt) tusenlappar på en grön plåtburk?
Om jag frågar min fru så börjar hon prata om fin blomjord. För mig är det ett väldigt svagt argument. Fin blomjord kan man köpa. Hundratals säckar innan man når kompostpriset.
Nej, det måste vara något annat. Vi måste ha blivit indoktrinerade. Itutade komposteringens välsignelse och vår moraliska skyldighet att ta ansvar för vårt avfall och vår roll i kretsloppssamhällets utveckling.
Okej, visst. Att klippa bananskal och strö sågspån vore väl en liten uppoffring - om man samtidigt visste att den malliga grannen fick straffskatt för sin feta stadsjeep, att Kyotoprotokollet var något mer än ett svårt ord och att den svenska regeringen avstod från att köpa utsläppsrätter för att slippa bli förväxlade med miljöpartister och riskera kärnväljare i Volvoland.
Det skulle kännas okej. Istället står man där genomsvettig och stirrar på en vilt främmande plåtburk och tänker fuck you, vi kunde ha köpt en fullt lyxig liten weekendresa för dom pengarna.
Till råga på allt är sommaren slut.