Om Trump, tapeter och äckliga pooler
Jag älskar Risentas müsli. Sockerfritt, nötigt, fruktigt. Jag köper flera olika sorter, öppnar alla påsarna och häller sedan lite av varje i tallriken. Vilken dekadens!
Joachim tycker att det är stolligt. Så gör man inte, man öppnar en i taget, som en normal person.
Men livet är kort och frukosten central för mitt välbefinnande.
Är ni med på att jag gillar Risentas müsli?
Men vad skulle jag göra om det visade sig att Donald Trump också gillade Risenta?
Tänk om Donald Trump gillar samma müsli som jag men av helt andra orsaker? Tänk om han gillar att müslin bara innehåller nötter som inte odlas i Mexiko? Tänk om han gillar tanken på att det som blir kvar i botten av påsen lämpar sig utmärkt till murbruk?
VAD GÖR JAG OM EN GAMMAL VIT MAN MED SNÄV VÄRLDSSYN OCH STARKA INSLAG AV HOMOFOBI, MISOGYNI OCH RASISM GILLAR SAMMA SPANNMÅL SOM JAG?
Asch, jag tror att jag fortsätter ändå.
Jag fortsätter äta min brexit, om det nu var någon som inte var med på liknelsen såhär långt.
På rösträkningskvällen hade jag bestämt mig för att tapetsera färdigt sovrummet på landet så att midsommargästerna kunde ge mig skönt beröm. Det var för övrigt en engelsk tapet och den ville verkligen inte samarbeta. Hela kvällen pillade jag med en våd som var Skottland och en som var London och bara ”MEN PASSA DÅ” men det blev knölar och veck och stiff upper lip när jag drog med min limvåta hand över ansiktet.
När jag gick och la mig somnade jag till ljudet av två finansexperter i P1 som var så EU-vänliga att tapeterna rullade upp och skylde sig i rodnad.
Programledaren ville veta om de kunde sia om utgången, men se det vågade de inte.
Det var som om de blivit ombedda att svara på frågan ”Tror ni att solen går upp i morgon?”
Det gjorde den förresten. Solen gick upp, jag vaknade till engelska väggar och nyheten om brexit.
Och jag blev glad.
Under dygnet som följde handlade all nyhetsbevakning och all social media om att det var jag, Trump, Le Pen, Åkesson och 17 miljoner hundraåriga bakåtsträvande brittiska rasister som hade förstört världen för all framtid.
Trots att jag är för globalisering, öppna gränser och fri invandring satt jag i samma båt som brun geggamoja och jag fick inte välja mina vänner.
I går lessnade jag på barn som sitter inne med sina skärmar (tar man bort dem så blir det slåpåkäftskij-festival) och letade därför fram en gammal pool som vi köpte när de äldsta barnen var små. Den var fläckig och äcklig efter många år i ett källarhörn. Jag tryckte ner min långklänning i trosorna tills min vulva såg ut som David Beckhams pung i reklam för underbyxor. Sedan klev jag i med en diskborste och ett par droppar Yes. Vi la slangen över kanten och väntade.
Vi väntade och väntade och väntade på att det skulle märkas hur mycket vi pumpade in. Men ingenting hände.
Efter tre timmar var den halvfull och jag lockade ut ungarna. Men ingen ville vara i den där poolen. Det visade sig att de bara gillade tanken på pool.
Storbritannien drog ur proppen.
Och nu ska jag åka på metaforrehab.
Hejdå.