Malmö är inte alls ’Sveriges Chicago’
Än en gång skrivs det spaltmeter om ett mord i Malmö.
Var höll tidningar, radio och tv hus då siffrorna som visar att den anmälda brottsligheten i staden sjunker för femte året i rad presenterades i förra veckan?
"Priset på den mördade maffialedarens huvud", "Han jagades mot sin död", "Sköts med flera skott bland barnfamiljer på köpcentrum".
Så var det dags för nya rubriker om den grova brottsligheten i staden som har förlänats öknamnet "Sveriges Chicago", och de dramatiska nyhetsartiklarna kompletteras för säkerhets skull av ambitiösa reportrar som ger sig ut på gator och torg och frågar invånarna saker i stil med "Är du orolig för alla våldsdåd i Malmö?" och "Efter mordet på köpcentret - är du orolig över våldet i samhället?".
Mot denna nyhetsvärdering finns inget att invända, inte minst med tanke på att vinande kulor på offentlig plats är en fara för dem som befinner sig i närheten och att uppgörelsen därmed är en angelägenhet för oss alla.
Det selektiva urval av nyheter om den skånska metropolen som medier ägnar sig åt och som i allra högsta grad har bidragit till att skapa bilden av Sveriges kriminella huvudstad lämnar dock en hel del övrigt att önska.
Förra veckan berättade Malmö stad att den anmälda brottsligheten i staden har sjunkit för femte året i rad och nu är lägre än då Brottsförebyggande rådet inledde sina mätningar 1996.
Hur mottogs då denna intressanta, för att inte säga uppseendeväckande, utveckling av tidningar, radio och tv?
Toppade nyheten lokalpressens sajter den eftermiddagen? Skickade drakarna från Stockholm team till Rosengård för att reda ut vad som pågår? Satt förståsigpåare i morgonsoffor och debattprogram och välkomnade trenden men höjde ett varnande finger för att minskad anmälningsbenägenhet inte nödvändigtvis innebär att brottsligheten har sjunkit?
Kriminologen Manne Gerell har undersökt saken och skriver på sin blogg att han inte hittade ett dugg i P4 Malmöhus, Sydnytt, Skånska Dagbladet eller rikspressen.
Den sammanlagda rapporteringen om de färska siffrorna inskränkte sig till en notis i Sydsvenskan.
Nej, jag försöker inte bagatellisera lördagens dödsskjutning. Inte heller försöker jag hävda att Malmö är ett paradis.
En stad som för bara något år sedan tvingades kalla in polisiär förstärkning från andra delar av landet för att få ett stopp på den våg av mord och annat grovt våld som drabbade samhället saknar inte problem. Förra årets sprängattentat mot tingsrätten bär terrorismens prägel. Listan på grova brott i rikets tredje stad går att göra längre.
Men antalet mord är, sett över tid, jämnt fördelat över hela landet. Och även om det finns organiserad brottslighet som har vuxit sig stark i delar av Malmö så är situationen värre i Stockholms södra delar samt delar av nordöstra Göteborg, enligt en rapport som rikskriminalens underrättelsetjänst offentliggjorde i oktober förra året.
I rapporten pekar polisen för övrigt ut 55 områden i södra och mellersta Sverige där kriminella nätverk "har negativ påverkan på lokalsamhället". Av dem ligger tre i Malmö. I betydligt mindre Eskilstuna finns fyra.
Mer "Sveriges Chicago" än så är alltså inte staden.
Den långt ifrån nyanserade rapporteringen leder till problem. Dels uppger en majoritet av Malmös befolkning i undersökningar att de tror att brottsligheten ökar, trots att den av allt att döma sjunker. Många är överdrivet oroliga av ett enda skäl, nämligen att medier sviker sitt folkbildande uppdrag.
Dels utnyttjas den falska berättelsen om den närmast laglösa invandrartäta staden av de krafter som skyller allt elände på det "mångkulturella experimentet". Betydligt fler än Björn Söder gnuggar händerna över att kunna spela ut det kortet.
Malmö är inte den svenska journalistikens främsta disciplin.