Svenskarna snaskar sjukt mycket godis
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Okej, jag erkänner. Det händer emellanåt att denna kolumn tillkommer under påverkan av kemiska substanser. Ibland kan det rentav vara slakteriavfall som fungerar som stimulantia och intellektuellt bränsle.
Jag äter alltså godis. Fingrarna växlar mellan tangentbordet och papperspåsen där grodor, ferraribilar, skolkritor och enstaka punschpraliner ligger och väntar på att få återförenas i min mage. Jag tuggar och stirrar på skärmen. Till slut är texten klar, påsen är tom och den äckliga bukfyllan övergår i ångerfull bakfylla.
Vi är miljontals svenskar som med gemensamma krafter lyckats göra vårt vackra folk till världsmästare i konsten att äta sockerkonfektyr. Det känns knappast som något att skryta om.
Kommande helg är det dags för SM i lösgodis. Under påsken ska vi nämligen smälla i oss 3 000 ton. Och då har jag bara räknat på leveransen från en enda leverantör, branschledande sockerhallicken som dubblerar personalen för att klara efterfrågan under den period då vi tar ledigt för att fira Kristi återfödelse. Men även till vardags konsumerar vi sötsaker så det står härliga till. Lösgodis är en etablerad del i det svenska folkhushållet. Husmanskost, närmast. Godishyllorna är ofta större än mejeridelen i en normalstor mataffär. En mysig fredag är inte komplett utan fulla skålar framför tv:n, och själva middagen är bara en förrätt i väntan på det riktiga skrovmålet.
Mellan 1993 och 2002 ökade den svenska konsumtionen av godis med 41 procent. Totalt vräker vi i oss 120 269 ton per år.
Utslaget per medborgare äter vi drygt 13 kilo per person och år. Det kanske inte låter så mycket. Därför gör vi ett drastiskt exempel och förvandlar godisberget till bilar. En vanlig Ford Escort väger drygt ett ton. Ställ upp 120 269 sådana bilar på ett led, kofångare mot kofångare.
Det blir en smaskig bilkö på drygt 48 mil, motsvarande hela vägen från Stockholm till Göteborg. Föreställ er sedan att varje bil egentligen är gjord av godis. Nu om inte förr börjar det bli riktigt svindlande äckligt.
Ett folk som
äter godis i sådana mängder kan väl inte vara helt friskt? Bortsett från de rent medicinska aspekterna – som sannolikt är grava – så indikerar den svenska överkonsumtionen en psykologisk dimension som borde undersökas. Det är ju nämligen så att godis är en produkt för barn. Vuxna män klär inte i polkagris, om man säger så.