Klientintresset prioriteras framför våldtagna kvinnor
Varför hade du stringtrosor?
Har du inte haft sex med flera av hans kompisar?
Varför följde du med? Du kände ju ingen av killarna.
Och här gick jag och trodde, att den här typen av ”det-var-ditt-fel-frågor” var bortsopade från rättssalarna. Att det i en våldtäktsrättegång var slut på frågandet om urringningar, drinkar och sex.
Frågor som bara har till syfte att sänka din trovärdighet. Trodde att försvarsadvokater var mer inriktade på själva brottet.
Det påstådda övergreppet. Och att de ställde sina skarpt formulerade frågor om våldet, fasthållandet och hoten. Men jag var fel ute.
I advokaternas nya vägledande regler för god advokatsed (som börjar gälla i dag) kan man läsa att advokatetiken kräver hårdare tag. I regel 6.3.2 står:
”En advokat får inte om ett vittne eller annan lämna nedsättande uppgifter eller göra kränkande eller förklenande uttalanden, om det
inte i den aktuella situationen ter sig försvarligt för att ta tillvara klientens intressen.”
Och i tolkningen får vi så veta att regel 6.3.2 innebär en viss ”uppmjukning” i förhållande till vad som gällde tidigare. Och då menas inte, att det blivit ”mjukare” för kvinnorna i till exempel ett sexualbrottmål.
Det har blivit hårdare.
Det är klientintresset som ska prioriteras: ”Kravet på måttfullhet får inte ställas så högt att advokaten hämmas i sitt agerande för detta
intresse.”
Jasså. Jaha.
Om inte advokaterna ska hämmas? Vem är det då som ska hämmas? Som ska få sig en skopa kränkning, i klientintressets namn.
Ja, det blir väl kvinnorna då? Eller?
I en debattartikel i Svenska Dagbladet (2008-12-27) skriver Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, om advokaternas nya etik: ”Grattis alla kvinnor som råkar ut för sexuella övergrepp! Nu kan ni vänta er en ännu tuffare
behandling från försvarsadvokaten. Ingen måttfullhet här inte. Klientintresset är ju att till varje pris få er att framstå som icke trovärdiga och därmed få åtalet ogillat.”
Att ställa kritiska och detaljerade frågor om sexualitet och sexuella övergrepp kräver både kunskap och medkänsla.
Vad är det som är så svårt?
Och vem säger att respekt och ifrågasättande alltid måste stå i ett motsatsförhållande till varandra?
Allt handlar om hur de där kritiska frågorna ställs.