Nästan alla rum verkade för små för Lars Werner
Det Lars Werner mest kommer att bli hågkommen för i den svenska politiska historien är att han tog bort K:et.
Vänsterpartiet kommunisterna blev Vänsterpartiet.
Nästan alla rum verkade för små för Lars Werner, lång och bred som han var. Till och med arbetsrummet i riksdagshuset, som inte var litet, verkade urvuxet i jämförelse med hans kroppshydda.
Senast jag träffade Lars Werner, som slutade som partiledare för Vänsterpartiet 1993, var förmett år sedan. Som vanligt dök Werner och hans företrädare C H Hermansson upp tillsammans på Vänsterpartiets kongress och höll hov. Den här gången i Uppsala och med en extra viktig punkt på agendan, val av Vänsterpartiets tolfte partiledare genom tiderna, Jonas Sjöstedt.
Själv var Lars Werner den åttonde mannen på posten sedan Socialdemokraterna splittrades 1917 och Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, V:s föregångare, bildades.
Muraren som först jobbade fackligt och sedan ägnade sig åt politik på heltid blev väldigt långvarig i ledningen för sitt parti. Först var han vice ordförande i åtta år under CH Hermanssons ledning. Därefter var han partiordförande i hela 18 år. Men det var en tid utan mobiler, twitter, bloggar och innan internet fanns i varje hem.
Tog aldrig avstånd från kommunismen
Som partiledare byggde Werner vidare på arvet från Hermansson och fortsatte att hålla partiet på distans från Sovjetunionen. Men han tog aldrig avstånd från kommunismen och besökte DDR så sent som 1989, samma år som Berlinmuren föll, i samband med landets 40-årsjubileum.
Bara två år efter han blev ordförande splittrades partiet, oklart för vilken gång i ordningen. Den här gången var det de Moskvatrogna som bröt sig ur och bildade Arbetarpartiet kommunisterna.
Det anses vara orsaken till att de borgerliga partierna vann valet 1979. Hade APK:arna lagt sina röster på VPK i stället så hade riksdagsmajoriteten sett annorlunda ut.
Werner tog strid – och vann
1990 hade Sovjetimperiet rasat samman och deras satellitstater var befriade. I VPK genomfördes en medlemsomröstning om man skulle slopa Kommunisterna i partinamnet. En knapp majoritet tyckte inte det.
Men på den följande partikongressen tog Lars Werner strid för slopandet - och han vann. Vänsterpartiet var för. På samma kongress utmanade Gudrun Schyman honom om partiledarjobbet. Men den omröstningen vann han också.
Under Lars Werners tid som partiledare stödde Vänsterpartiet passivt S-regeringar. Det var så uttrycket ”kamrat fyra procent” föddes. En sosse som ville vrida sitt parti i vänsterriktning kunde taktikrösta på V i trygg förvissning om att de aldrig skulle fälla en Socialdemokratisk regering. De skulle inte ens hjälpa till och rösta ner ett principiellt eller politiskt viktigt beslut. Lika följsamt är inte dagens parti.