De höga siffrorna är helt oacceptabla
GÖTEBORG. Skammens siffra är 4 398.
Så många under 25 har redan gått arbetslösa i minst två år.
Det saknas inte goda viljor för att göra något åt arbetslösheten bland unga. Det är inte det som är problemet. Problemet är att ungdomsarbetslösheten ökar, trots alla välmenande beslut och idéer.
På pappret är 26,4 procent av alla under 25 utan jobb. Det är en missvisande siffra eftersom där ingår en förfärlig massa heltidsstuderande som söker helg- och kvällsjobb. De letar jobb för att slippa ta ännu högre studielån.
Enligt fackförbundet Unionen, som klistrat upp affischer i S-kongressens lokaler här i Göteborg, ligger den verkliga siffran på ungefär sju procent. Arbetsförmedlingens statistiker brukar lägga sig lite högre, men fortfarande under tio procent.
Men sifferexercisen är ganska ointressant. De flesta unga arbetslösa får jobb redan inom tre månader och tar sig vidare genom livet utan problem.
Den intressanta siffran är snarare hur många ungdomar som riskerar att hamna i ett livslångt utanförskap eftersom de aldrig får det första viktiga jobbet, det som ger erfarenhet av arbetslivet och referenser.
Enligt statistik som Aftonbladet tagit fram har 4 398 unga under 25 år gått arbetslösa i mer än två år. För fem år sedan var samma grupp inte ens en femtedel så stor, drygt 700 personer.
Det är den här siffran vi borde reagera på. Den kan ingen, politiskt engagerad eller inte, acceptera.
Man kan föreställa sig hur självförtroendet är om man redan före fyllda 25 har ratats så till den milda grad att man gått arbetslös i minst två år. Det är självfallet i botten.
Visst har även unga ett eget ansvar för att bli attraktiva på arbetsmarknaden. Den som vill skaffa sig problem ska avsluta sin utbildning efter nian och sedan aldrig återuppta den. Det är närmast en garanti för att inte få ett jobb.
Ett annat sätt att skapa problem för sig själv är att vägra flytta. ”Vi flytt int” sade norrlänningarna på 1970-talet, men gjorde det ändå. För att få den första nödvändiga arbetslivserfarenheten kan det vara nödvändigt att byta bostadsort, åtminstone för en tid.
Men det är inte bara lågutbildade i utsatta regioner som drabbas av långtidsarbetslöshet vid unga år. Det gör även de som är födda utomlands och andra grupper med svaga nätverk.
Regeringen har halverat arbetsgivaravgiften för unga och sänkt restaurangmomsen eftersom många får sitt första jobb i den branschen. De har gjort det möjligt att läsa in grundskole- och gymnasieexamen på folkhögskola, infört nystartsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa ungdomar och infört, den kritiserade, jobb- och utvecklingsgarantin för dem som varit utan jobb i minst 90 dagar.
Tråkigt nog har det inte hjälpt. Situationen har tvärtom blivit ännu värre.
Socialdemokraterna kommer, om de vinner valet nästa år, införa en 90-dagarsgaranti. Det avslöjade partiledaren Stefan Löfven i går. Alla under 25 som varit arbetslösa så länge ska garanteras jobb, praktik eller studier. Om den gör skillnad är det ingen som vet.
Ambitionerna är det, som sagt, inget fel på. Trots det har 4 398 unga varit arbetslösa i mer än två år.
Då var Lars Ohly ordförande i Vänsterpartiet, näringsministern hette Maud Olofsson och Libyen leddes av Muammar Gaddafi. Det är kort sagt väldigt länge sedan. Oacceptabelt länge sedan.