Därför vill fotbollen inte ha bögar i laget
Publicerad 2011-03-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag läser om Anton Hysén men tänker på Shannon Faulkner.
Det kompakta motståndet, hatet hon tvingades utstå när hon sökte till en militärskola med ”manliga traditioner”.
Familjens hus vandaliserades, Shannon hotades till livet.
Skolledningen vägrade ta in kvinnliga elever.
Anledningarna som först angavs: hon skulle inte klara den tuffa exercisen, hon skulle inte vilja klippa av sitt hår.
Men journalisten Susan Faludi hittade en annan sanning i arbetet med sin bok ”Ställd”. Pojkarna levde i en anmärkningsvärt homosocial miljö. De kramades, klädde varandra, duschade tillsammans.
Och all denna manliga närhet skulle inte vara lika otvungen med en kvinna i närheten, den skulle kanske till och med framstå som bögig.
Fotbollsspelaren Anton Hysén kom i veckan ut som homosexuell.
Oavsett om det gäller fotbollslag eller militärskolor finns en outtalad överenskommelse mellan män i grupp: den skarpa gränsen mellan ömhet och sexualitet.
Närhet och känslor är en förutsättning för lagets framgång – viljan att offra sig för varandra, att underordna sig kollektivet.
Jag växte själv upp i linimentstinkande omklädningsrum, jag minns den berusande upplevelsen av att ingå i en grupp som sluter sig mot en gemensam fiende. Jag kan sakna lagandan. Tilliten.
Men förstås: närhet kan även missbrukas. För några år sedan blev det rubriker när en pojke i AIK:s ungdomssektion fick en galge uppkörd i anus. I min moderklubb IFK Falköping ansågs det självklart att de äldre spelarna i juniorlaget skulle ”inviga” de yngre genom att tvångsraka deras kukar.
Tio år senare betecknas nog mycket få av de inblandade händelserna som sexuella övergrepp. För det var ju ingen bög som rakade. Han hade till och med flickvän.
Forskaren Jesper Fundberg skriver om denna gränsdragning i sin doktorsavhandling ”Kom igen gubbar!”.
För att kunna upprätthålla den homosociala gemenskapen måste homosexualitet förkastas. Och gränsen går där, vid Hysén och Faulkner, bögen och kvinnan – eftersom de äventyrar den manliga gruppens självbild.
Det franska gaymagasinet Têtu skrev i veckan att Hysén bara är den andre elitfotbollsspelaren genom alla tider som har varit öppen med sin homosexualitet.
Den förste hette Justin Fashanu och var anfallare i Nottingham Forest. Han tog livet av sig.