I klanröstandets Midsommarkransen fick MP 33 procent
I Midsommarkransen fick Miljöpartiet 33 procent av rösterna i valet i går.
Och på ett café i denna gamla förort till Stockholm sitter Julia Sollin och ser ut att trivas någotsånär med livet.
Visserligen avskyr hon grönt te, men efter att ha klagat byts koppen ut mot vanlig Earl Grey.
– Jag röstade på Vänsterpartiet, som ju gjorde ett mycket bra val. Och MP är ju på samma planhalva, berättar hon.
Midsommarkransen, den gamla söderförorten där fabriksarbetare flyttade in i nybyggda hus på 1910-talet, har bytt skepnad.
Här bor numera en hel del figurer som Åkesson skulle beskriva som representanter för det vänsterliberala klägget, det vill säga mediefolk, kulturarbetare, arkitekter och unga människor som fått sin första lägenhet av välbeställda föräldrar.
Julia Sollin är ingenting av detta. Hon arbetar som barnskötare. Hennes lägenhet ligger i Årsta, men barnen bor varannan vecka hos sin pappa i Midsommarkransen och det är måndag morgon och hon har just lämnat över dem.
– Jag är inte förvånad över Miljöpartiets framgångar i Midsommarkransen. Här bor miljömedveten medelklass.
Stenugnsbröd på Söder heter cafét, men Bolagsverket har i dagarna godkänt att det byter namn till Kalaskransen.
Det hette så på 30-talet, förklarar Bilal Ezzeddine, ägaren, en flykting från Libanon som hamnade i Bryssel och där träffade en svensk kvinna.
Han har smala armar och ett fast handslag.
Det är, berättar han, tufft att få verksamheten att gå ihop. Inflation och räntor. Folk har inte lika mycket pengar som tidigare. De köper en kaffe på väg till jobbet innan de springer ner i tunnelbanan.
Regnet piskar mot fönstren, hukande människor skyndar förbi, det är glest i den lilla lokalen, ett medelålders par, båda i svart polotröja, sitter vid ett bord, en Macdator uppslagen, det ser ut som att de översätter en bok.
Fotograf Filip Meneses och jag har åkt hit på måfå.
Chefen ville att jag skulle skriva någonting om Miljöpartiets framgångar och jag tänkte visst, det går ju om inte annat att pipa iväg till partikansliet, insupa stämningen och försöka ta ner lyckliga valarbetare på jorden igen med elaka påpekanden om att de två EU-valen 2014 och 2019 följdes av bedrövliga resultat i nästkommande riksdagsval.
Men pressnissarna kunde inte skaka fram någonting bättre än att få vinka av Alice Bah Kuhnke då hon sätter sig på nattåget till Bryssel vid 17-tiden i eftermiddag.
Tack, men nej tack.
Så det fick bli Midsommarkransen, som har en tendens att sticka ut politiskt.
Här fick Feministiskt Initiativ, om nu någon minns det partiet, 20 procent i riksdagsvalet 2014.
I gårdagens val till Bryssel blev MP största parti i Stockholm stad med 20,6 procent av rösterna. Och i de olika valdistrikten i Midsommarkransen pendlar resultatet mellan 28 och 33 procent.
Jag antar att klanröstande kan ta sig olika uttryck.
Julia Sollin dricker sitt te och tuggar på sin äggmacka. Vänlig blick, nära till skratt.
På jeansjackan har har hon den klassiska ”Rör inte min kompis”-badgen, men med texten utbytt: ”Säg nja till livet”.
– Det är en protest mot att allt är så peppigt nuförtiden och mot alla dessa krav på att vara optimistisk och lycklig.
Hon är född i Småland, men flyttade till den stora staden som 17-åring och säger att hon vid 44 års ålder känner sig som stockholmare.
– Det var skönt att Åkesson gick bakåt, lägger hon till och undanröjer därmed alla eventuella misstankar om misslyckad anpassning.
I strängt taget hela västvärlden är ju de högerpopulistiska partierna svaga i storstäderna.
Mannen hon sitter vid bordet med visar sig vara hennes kille. Han presenterar sig och berättar att han är författare och illustratör.
Simon Stålenhag. Jag känner vagt igen namnet och googlar i smyg. 192 593 följare på Twitter. En ”internationellt erkänd författare och artist”, enligt hans agentur.
– Han ska vara med i SVT på fredag, berättar flickvännen.
Även författare Stålenhag har röstat på V, visar det sig. Även han är, föga överraskande, nöjd med gårdagens valresultat.
Av artighet undviker jag att påpeka att ytterlighetshögern har skördat stora triumfer i de tunga nationerna, Tyskland, Frankrike, Italien.
I högtalarna hörs Elton Johns gamla stänkare ”Yellow Brick Road” på svag volym.
Inte för att det säger någonting väsentligt om någonting, men jag famlar efter en avslutning på den här texten och det är för banalt att påpeka att regnet har slutat falla.