Mordet på Bobby – ett djävulskt dåd
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I denna tid av potentaters kraftmätning träder så djävulen in på arenan. Denna gång i den bedrägliga skepnaden av en svensk man och bosatt i den mest skenbart fridsamma av röda små stugor i Småland.
Jag pratar naturligtvis om Bobbys misstänkte mördare. Bobbys misstänkte mördare är djävulen. Det kan inte – får inte – vara på något annat sätt.
De flesta av er har antagligen plågat er igenom redogörelserna för hur det utdragna mordet på den i alla avseenden hjälplöse pojken Bobby gick till.
Fradgan blandas med tårar då den ena hemskheten läggs till den andra. Men det finns ingen anledning för mig att repetera de fasansfulla detaljerna.
Som en polis intervjuad i GP sa:
”Vad har olika detaljer för betydelse? Det här är djävligt nog så att det räcker ändå.”
Det som jag nu skriver utgår från att den samlade nyhetsrapporteringen är huvudsakligen korrekt, det vill säga att Bobby blivit mördad, kanske torterad. Det utgår inte ifrån att det var en olyckshändelse, vilket djävulens advokat påstår.
(Här måste jag avbryta för att leta upp ett visst gosedjur som min sjuåring kräver för att kunna somna).
Vuxna människor som plågar och förgriper sig på barn är djävulen per definition. Så står det i min personliga lagboks allra hårdaste paragrafer. Att plåga och tortera barn är det yttersta brottet. Trots all fasa i den mänskliga ondskans katalog finns det inget värre. Det är ett av de brott där vår straffskalas högsta rang ändå aldrig står i paritet till brottets grymhet.
Vi är nog miljoner svenska föräldrar som somnar med gnisslande tänder just nu. Bobbys runda ansikte flimrar förbi framför ögonen. Av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara så är det något med namnet, Bobby.
Det låter så mjukt, som en leksak. Men det är ansiktet som tar hårdast. Det är något så öppet värnlöst i hans uttryck, just som det är hos de flesta barn, och det är alla vuxnas uppgift att skydda alla barn.
Jag vet att 39-åringen också har varit ett skyddslöst barn. Jag inser att det förmodligen finns gedigna psykologiska förklaringar till hans sjuka personlighet.
Men tills vidare betraktar jag honom som varande djävulen. Tanken på att han skulle vara en vanlig människa känns alltför komplicerad.
Förlåt, men jag orkar inte med den just i dag.