Dödens grepp tar tag i mig när vi dansar runt stången

Aftonbladet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-06-24

Vid 14-tiden på midsommarafton anlände jag till midsommarfirande i en liten ort på Gotland.

Jag parkerade bilen på en äng och blev genast ombedd att placera om mig av en parkeringsvakt som tog sitt jobb på mycket stort allvar och när han gravallvarligt stod där och dirigerade om mig så slogs jag av hur många tusen andra svenskar som just nu blir omdirigerade av en parkeringsvakt som tar sitt midsommarjobb på mycket stort allvar.

Jag antar att ni hade det precis som jag.

Det är matsäck på filtar och vi äter kanelbullar som blivit tillplattade av kaffetermosen. Och där borta kan man köpa rumsvarm Trocadero för en tia och vid andra bordet köper man en lott för en femma och har chansen att vinna ett våffeljärn. Och så ska karlarna resa stången och det stånkas, men så står den där, applåder! Och en uråldrig kvinna sjunger ur ett mycket gammalt högtalarsystem och vi dansar och det är helt och hållet uthärdligt, ja, nästan trevligt.

Men så händer det där ­obehagliga.

Tanten ropar att vi ska ta varandra i handen, för nu ska det bli ”Karusellen”. Och det är så klart inga problem att ta dottern i ena handen. Bekymret är den andra handen. Det här är en aktivitet som kräver att jag tar en främmande person i handen. Och jag blir kall och stel och konstig och sneglar till vänster, ser något handliknande ligga där och dallra i luften och jag vet att jag inte kommer undan, och jag tar denna hand, jag tror den tillhör en man, jag vet inte, jag vågar inte titta, och vi dansar runt stången och sjunger att vi är musikanter från Skaraborg och jag håller hand med en främling och ju mer jag tänker på att hålla handen ”normalt”, desto mer onormalt känns det.

Och så kommer räddningen – ”vi kan spela vio-lio-lio-lej”, JA, nu kan jag äntligen släppa handen och göra de där gesterna och jag är plötsligt så lycklig, för jag kommit ur dödens grepp, jag är åter människa och ”vi kan spela basfiol och flöjt” och jag är ­vital och rolig och skojar med min unge, men så kommer skräcken igen, för sång­tanten tar ett djupt andetag, stora ögon, ­väntar in ögonblicket och så ­ropar hon: ”Och vi kan dansa andra hållet!”

Och återigen ser jag handen i ögonvrån, den ligger där och fiskar efter sällskap och jag tar den och så dansar vi och jag vill bort, hör ni det, jag vill ­inte vara med om det här längre, men dansen fortsätter och det enda jag tänker i detta van­sinne är att jag vill springa andra hållet, andra hållet, lej!