Mellin: Slutsatsen är att det lönar sig att vara girig

Aftonbladet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-03-01

Read my lips, läs mina ­läppar.

Manlig girighet lönar sig.

Det är det LO-rapporten bevisar.

I sin senaste rapport om elitens inkomster jämfört med industriarbetarnas återger LO:s ekonomer ett uttalande från en vd. Han säger:

– Det spelar ingen roll om du tjänar sex eller sju miljoner kronor. Det viktigaste är att du får lite mer än kollegan på det jämförbara bolaget.

Uttalandet är signifikativt. Den svenska näringslivseliten tycker ­inte att det är de egna arbetsinsatserna som ska vara vägledande för lönesättningen. Utan vad kollegerna på andra företag får.

Det är girighet. Eller för att använda Nationalencyklopedins definition av den som är girig: alltför inriktad på att komma åt ägodelar och pengar oberoende av egna behov. Trånandet efter att få mer än andra, oavsett om det behövs eller inte.

Men girigheten i näringslivet har gett resultat. Enligt LO-rapporten har näringslivseliten dragit ifrån andra elitgrupper med en närmast häpnadsväckande hastighet.

För sextio år sedan tjänade hela makteliten, enligt LO:s definition, 11,1 gånger så mycket som en industriarbetare. I dag tjänar de 17 gånger så mycket.

Den demokratiska eliten, regering, riksdag och en antal framstående kommunalråd, tjänade för sextio år sedan 4,3 gånger så mycket som en industriarbetare. Nu är inkomsten 5,9 gånger högre.

1950 tjänade näringslivseliten, alltså chefer på stora privata bolag 26 gånger så mycket som en industri­arbetare. 2010 var siffran 46 gånger så mycket.

Hur ser då denna näringslivselit ut? Är det någon som blir förvånad när jag säger att den nu, precis som 1950, består av medelålders män.

Nu sitter visserligen kvinnor på två av de femtio undersökta närings­livsposterna. För sextio år sedan var det ingen. Och under ­ perioden har medelåldern sjunkit från 55 till 52 år.

Men utan att tumma alltför mycket på sanningen så består den giriga näringslivseliten av medel­ålders män.

Det fåtal kvinnor, och nu talar vi om hela makteliten, inte bara ­näringslivet, minskar sin inkomst i relation till resten.

I dag tjänar en kvinna 35 procent av en manslön i makteliten. För sju år sedan lyckades de i alla fall få 45 procent, nästan hälften, av en manslön.

Belysande är exemplet LO:s ­ordförande, i dag Vanja Lundby-Wedin. På den gamla goda tiden, när LO-ordföranden var en man, tjänade han sex gånger så mycket som en industri­arbetare. Nu, med en kvinna på posten sedan ett decen­nium tillbaka, är siffran 3,2 mer än en industriarbetarlön.

Så vad är det LO-rapporten lär oss?

Slutsats 1: Det lönar sig att vara girig. I alla fall om man är man på en hög post i näringslivet.

Slutsats 2: Kvinnor tjänar alltid mindre än män. Det är ännu tydligare i makteliten än på arbetsmarknaden som helhet.

Slutsats 3: Industriarbetare är alltid torsk – i alla fall jämfört med makt­eliten. I arbetarkollektivet tillhör de de bäst betalda. Men jämfört med makteliten har de sackat efter – de senaste 60 åren.

Företagen med högst vd-årslöner

AB Electrolux:

27 358 676 kronor

Getinge:

24 793 113 kronor

Bonnier:

23 888 080 kronor

Ratos:

20 240 790 kronor

Posten:

18 707 168 kronor

Telia:

18 350 834 kronor

Hexagon:

17 482 000 kronor

Kinnevik Investment:

17 243 707 kronor

Atlas Copco:

17 137 000 kronor

Volvo:

15 562 770 kronor

Ericsson:

15 500 607 kronor

SCA:

15 037 493 kronor

Svenskt Näringsliv:

15 024 041 kronor

ICA AB:

15 024 041 kronor

If Skadeförsäkring:

14 879 874 kronor

Skanska:

14 826 095 kronor

Securitas Sverige:

14 201 497 kronor

Astrazeneca Sverige:

12 370 039 kronor

Teknikföretagen:

12 252 400 kronor

Stena Metall:

12 137 947 kronor

Siffrorna gäller inkomst av tjänst under 2010 för vd-poster i de företag som LO granskat.

Genomsnittlig industriarbetarlön per år: 307 234 kronor.

Källa: LO