Var är regeringens storslagna idéer?
Regeringens största problem är att den är trist. Den gör dig varken arg eller glad utan snarast likgiltig.
Där har Stefan Löfven förklaringen till det sviktande väljarstödet. Alla regeringar vill göra så bra ifrån sig som möjligt. Det gäller även denna.
Den hade ett bräckligt parlamentariskt stöd, 38 procent, redan när den tillträdde. Sedan dess har väljarstödet, enligt samstämmiga väljarbarometrar, minskat rejält. Enligt senaste Aftonbladet/Sverige tycker har stödet för regeringens båda partier minskat med nära sju procentenheter sedan valet. Det motsvarar nära 400 000 väljare.
En förklaring är sannolikt regeringens mardrömsstart. De uppträdde taffligt och gjorde fatala fel, både i form och analys. Den nedröstade statsbudgeten, decemberöverenskommelsen (DÖ) och det aviserade och avblåsta extravalet förvärrade läget. Men en än viktigare orsak till det sjunkande stödet är att regeringen är ospännande. Var finns de storslagna idéerna och de djärva framtidssatsningarna?
Det är helt enkelt tråkigt. Spolformat, utan skavande kanter som irriterar eller inspirerar.
Ta bensinskatten. Före valet ville MP höja den med 70 öre litern. S tyckte att bensinen redan kostade för mycket, höjningar fanns det inga planer på.
Efter valet ville regeringen först höja den med 44 öre, en summa som nu höjts till 48 öre. Motiveringarna har varierat. Först var det sjunkande råoljepriser, sedan samarbetet med MP. Lite senare landade det i att skatten behövde höjas lite mer på grund av kommande satsningar på försvaret och infrastrukturen. Tänk om regeringen i stället sagt att nu ska vi ta på oss den globala ledartröjan i marschen mot ett klimatsmart samhälle. Vi chockhöjer bensinskatten med en femma för att skynda på utfasningen av fossila bränslen i fordonsflottan.
Många, kanske till och med de flesta, hade blivit jättearga. Det hade blivit ett jävla liv. Men som medborgare hade man i alla fall haft något att förhålla sig till. Någonting som man kunde diskutera.
De närmaste åren avsätter regeringen en miljard kronor per år för att rusta upp nedgångna och energislukande hyresrätter, framför allt i miljonprogrammet. Det är absolut inget fel på det. Men det saknar, som så mycket annat, det visionära lyftet.
Jämför det med just miljonprogrammet. 1965 klubbade riksdagen beslutet, en miljon bostäder skulle byggas under tio år, under industriella former och med AP-fondernas pengar som säkerhet. Orsaken var då, som nu, den stora bostadsbristen.
Det kan man kalla storslaget. Och framtidsinriktat.
