Jag röstar inte på någon Ken-docka

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När man är ung är man lättpåverkad, känslomässig och eldfängd. I takt med åren blir man luttrad, cynisk och trött. Nånstans däremellan är man förmodligen en idealisk väljare ur ett demokratiperspektiv: lagom erfaren, intresserad och trevlig.

Det stadiet har jag passerat. Därför sket jag i att ens titta på den upphaussade valduellen mellan Göran Persson och Bo Lundgren i går. Jag valde mellan tv:n och strykbrädan. Strykbrädan vann. Det kändes som bättre använd tid, kanske till och med lite mer intelligent. Dessutom har vi ett nytt strykjärn. Det är en härlig vitamininjektion i vardagslunken.

Apropå strykjärn så läste jag att valspurtens racerlokomotiv Lars Leijonborg numera är ”stajlad” av någon tjej i Stockholm, kanske Camilla Henemark eller något liknande. Med en uppsättning renoverade åsikter om invandrare och en fräsch garderob av middle management-snitt har han därmed förvandlats till den ”nye” Lars Leijonborg i media. I motsats till den gamle, ni vet den hesa mesen som det var lite synd om.

Den nye Lars Leijonborg har alltså fått hjälp att klä på sig. Där klämmer skon. Där är pudelns kärna. Just exakt där övergår mitt samhällsintresse till någonting som ibland ligger kusligt nära politikerförakt.

Jag vill inte rösta på en kille som inte kan klä på sig själv, utan som i stället låter sig behandlas som en annan Ken-docka vars främsta uppgift är att sälja. Samtidigt vet jag att politik är att välja – skjorta. Det är så i dag. Ju mer utslätade och/eller orealistiska valbudskapen är (”I vår sjukvård vill vi att ingen ska behöva köa”), desto viktigare blir det personliga genomslaget.

Politiken bedrivs genom media. Media kräver förenkling. Tv kräver utstrålning. Strateger förväxlar utstrålning med styling. Styling innebär regi. Regi utesluter improvisation och äkthet. Budskap matas ut som kaviar. Resultatet blir att vi som väljare inte vet om vi röstar på Göran Persson eller Göran Persson®.

Problemet (för mig) är bristen på identifikation. Det måste rimligtvis vara en av politikens viktigaste krafter, att vi som väljare kan identifiera oss med åtminstone någon av dem som står till buds. Främst i kraft av deras politiska erbjudande, men också deras personliga lyskraft och utstrålning.

Även om man utvidgar kretsen till kommunpolitiker, sekundära partiföreträdare och generella ideologer så är det uppriktigt svårt att känna: ”Yess! Den gubben tar vi. Honom gillar jag. Han känns övertygande, genuin, smart, kapabel, engagerad, drivande, inspirerande, pålitlig och allt det där andra som jag faktiskt tycker är rimligt att begära.”

(Om ni undrar varför jag inte nämner de kvinnliga kandidaterna beror det helt enkelt på att jag tycker dom verkar lätt vrickade bägge två, fast på olika sätt. Styra ett land ska dom definitivt inte göra. Men visst, välklädda är dom.)

Anders Westgårdh (kolumnister@aftonbladet.se)