De fuskar – på vår globala sopstation
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
På sopstationen kan man bevittna människans bästa och sämsta sidor. Den är vår moderna korsväg, där den breda vägen leder till första bästa container medan den smala vägen bär till välsignad specialförvaring av uttjänta elkablar eller wellpapp.
När jag växte upp på landet utanför stan existerade inte ordet miljöproblem och soptippen var en naturlig lekplats. Om man inte hade något annat för sig kunde man alltid cykla till tippen för att rota runt bland skrot eller skjuta råttor. Där fanns bestar så stora att dom överlevde en kula från ett Diana 22.
Eller så slog man sig ner bakom ratten i en utrangerad bil och fantiserade om den dagen man själv skulle få köra på riktigt.
I dag är den dagen, och man går upp tidigt för att slippa trängas. Fyller bilen med överflödigt överflöd och kör iväg. Bommen öppnas automatiskt när man sträcker fram sitt särskilda kort.
Jag är stamgäst och behöver inte springa runt som en yr höna och fråga var man lägger vad. Bilen är stuvad för optimal logistik. Wellpapp och kartong närmast bagageluckan. Därefter säckar med brännbart. Sedan järnskrotet, rent trä och tidningar.
Någonstans mitt i bilen ligger en strykbräda emeritus. En strykbräda består av tre till fem olika material. En duktig sopsorterare förstår att man måste plocka ner den i sina beståndsdelar. Lägg den på rygg och bänd bort benen. Sparka loss strykjärnshållaren. Kasta spånskivan och klädseln i containern för brännbart och lägg sedan benen i fraktionen för järn och metall.
Fraktionen? Jo, så snackar vi. Vi som blivit nästan besatta av att lägga rätt sak i rätt container även om det innebär lite extra jobb, sparkande och vridande.
För att det känns så gott att göra något rätt i en värld som gått så fel.
Sopstationen är uppbyggd efter förhoppningen att alla är beredda att göra sitt bästa utan slarv och fusk. Det är för övrigt samma förutsättningar som gäller om mänskligheten och dess olika nationer ska ha en chans att motverka klimatförändringarna. Sopstationen är det globala miljöproblemets mikrokosmos.
Ur det perspektivet blir man beklämd. Här kommer Kina och alla u-länder i en blyspyende gammal Opel och vräker urskillningslöst hela skiten i en container. Och här kommer USA i en fet stadsjeep och vräker urskillningslöst hela skiten i samma container.
Vi andra står bara och gapar. Sedan skruvar vi ur glödlampan och traskar iväg mot solnedgången.