I Grekland kände vi oss som upptäcktsresande
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Mitt i den galna värmeböljan drabbas jag av ett starkt sug efter ännu mer av samma sak.
Det börjar med att jag läser att Malmöoperan ska sätta upp Zorba. Det rör mig inte i ryggen, eftersom jag sedan länge lämnat teatern bakom mig. Jag är faktiskt förvånad att konstformen ännu existerar.
Men Zorba. Det sätter fantasin och minnet i full sving och i magen väcks en saknad som växer till en lust och en längtan.
Grekland var mitt första riktiga utland, och det formade mitt liv på ett sätt som gör mig tacksam än i dag. På sjuttiotalet var det. Jag var nitton år och tågluffare med ryggsäck, avklippta jeans och passet närmast kroppen under en solkig t-shirt.
Sommaren 1975 var den första i frihet för grekerna efter tio år av militärdiktatur. Backpackers från hela världen strömmade till landet och stränderna. Vi skumpade fram genom Jugoslavien innan tåget till slut stannade i Aten och värmen slog omkull oss.
Allting var gammalt men ändå nytt. Vi hade aldrig ätit fårost, knappt heller oliver. Moussaka, tzatsiki, souvlaki. I dag finns det på Konsum eller närmaste kvarterskrog, men vi som nyss lärt känna pizza tyckte att allt var spännande. Menyerna gick inte att läsa så vi fick gå ut i köket och peka i grytorna på något som vi inte visste säkert vad det var.
Men gott var det. Vi drack Fix öl eller retsina, tände en Karelia ur den vackraste asken och pratade oss genom den mörka mjuka natten. Vi sov ute eller hemma hos folk på enkla britsar i vitrappade hus som ännu inte blivit mode i inredningstidningar. Till frukost åt vi tjock yoghurt med honung, medan Tina kröp i blöjor och Jamie just kom till världen.
Och vi läste Zorba. Satt på en strand i skuggan under ett fikonträd och tragglade. Jag känner ingen som tagit sig igenom den, men den utspelar sig på Kreta och en intellektuell fernissa ökade attraktionsgraden på kvällens taverna.
Vi kände oss som upptäcktsresande. Jag är glad att jag fick uppleva Grekland på den tiden då det fortfarande var skillnad på olika länder i Europa. Innan EU och globalisering och varumärken sandpapprat bort ojämnheterna. Grekland 1975 var fattigt, outvecklat men väldigt vitalt i sin enkelhet.
Jag längtar dit, även om något säger mig att dagens Grekland är tillrättalagt med samma produkter, samma tv-referenser, samma internetjargong på den universalamerikanska vi alla blivit så duktiga på.
Till och med värmeböljan lär kännas bekant.