Moderaterna väljer de minst arbetande när de ska röstfiska
Läs Alex Schulmans kolumn
Obamas sätt att hantera de sociala medierna under sin valkampanj var revolutionerande.
Han lyckades slå in kilar bland vanligt folk, sjösätta riktiga samtal om riktiga samhällsfrågor och han gjorde det utan att pracka på någon något.
Vi trodde väl alla att hans framgång skulle skapa en internationell våg, att hela västvärlden skulle inspireras, att också den svenska valrörelsen skulle hitta hem till bloggarna och Facebooksidorna.
Men än så länge har det varit så tyst, så tyst. Fram till i veckan. Plötsligt händer något bland de unga svenska modebloggartjejerna. Både här och var dyker det plötsligt upp inlägg om moderaterna. Det är förvånande med tanke på det övriga innehållet i de här bloggarna – urhärliga söndagsbruncher med ”mina grymma tjejkompisar”, sammanfattningar av den sjukt grymma utekvällen i går, lyckan över inköpet av ett par nya jeans som bara är såå snygga. De jämför blusar och bakfyllor, ojar sig i dåligt samvete för att de missade gymtiden med den personlige tränaren, lider kval för att de trots sträng diet satte i sig den där Ben&Jerry-glassen alldeles nyss.
Det är bloggar som hyllar den unga storstadsmänniskans rätt att göra absolut ingenting med sitt liv, bloggar som bara avbryter diskurser om yta och utseende med några olyckliga rader om olycklig förälskelse i expojkvän eller semi-existentialism av typen: ”Vad härligt det ändå kan vara att bara sitta ensam hemma en kväll och strunta i att gå ut”.
Mitt i detta gegg av superbanaliteter dyker det alltså plötsligt upp inlägg om Moderaterna. Det är verkligen blixt från stålblå himmel. Över en natt har dessa modebloggare inte bara blivit politiskt medvetna – de brinner intensivt
för moderaternas politik. Nattklubbsvärdinnan Dasha Girine skriver först ett inlägg där hon ger bästa tipset mot bakfylla (”ta en promenad och ÄT”) och gör klart att hon under kvällen ska på födelsedagsdrink till Carro.
Sedan plötsligt, under rubriken ”3 anledningar till varför man ska rösta på Moderaterna”, gör hon klart att Moderaterna har byggt 17 000 nya bostäder under de senaste fyra åren
– ”och fler ska det bli!”. Hon gillar tanken på att Moderaterna vill sänka skatten eftersom det då ”finns mer pengar att leva för”.
Petra Tungården, en annan i raden av unga modebloggare, drömmer om att hon nästa helg ”får åka till Ibiza med världens härligaste tjejer och festa tills solen går upp” och anklagar sedan vildsint Socialdemokraterna för att ha förtidspensionerat arbetsdugliga människor för att hålla nere arbetslösheten och uppmanar: ”Ta ditt ansvar den 19 september och rösta på en ansvarsfull regering utan kommunister eller rasister!”
Jag önskar att jag kunde citera Stureplanbloggaren Anna Hibbs moderat vänliga inlägg, men ansvarige utgivaren på sajten har avlägsnat dem med motiveringen att de var ”för reklamiga”.
Och jag frågar mig först och främst: får de här tjejerna betalt för att blogga om Moderaterna? I så fall är det ju ett brott mot marknadsföringslagen.
Anna Hibbs själv säger i sin blogg: ”Självklart tar jag betalt av Moderaterna. Jag tar betalt för allt jobb jag gör. This life don’t come for free.” Hon tvingas sedan korrigera sig – hon menar att hon inte får betalt för att blogga, utan för att vara ambassadör för Moderaterna.
Oavsett. Jag har full förståelse för de här tjejerna. De får ett anbud, erbjuds stora pengar för att stå på Moderaternas sida. De säger ja, herregud, pengarna måste in, som sagt: that life don’t come for free.
Men jag är mycket förvånad över Moderaterna. Det parti som i valaffischer över hela landet vill berätta för oss att de utgör det enda arbetarpartiet i Sverige väljer alltså att förknippas med de människor som utger sig för att vara de minst arbetande i hela Sverige.
Det här rör sig alltså om en grupp bloggare som – trots att de kanske i verkliga livet, det livet som alltid finns bakom alla bloggar, arbetar nio till fem, har ångest, löser livspussel och är precis som vi andra – i sina texter gör allt som står i deras makt för att framstå som fullständigt icke-strävande, arbetshatande lattemänniskor.
Jag förstår inte hur Moderaterna resonerar. Det är inte alldeles imponerande. Jag kan inte tänka mig att det finns amerikanska demokrater som spejar efter trender i Skandinavien och med andan i halsen springer hem till Obama: ”Mr, president, those swedes are revolutionizing everything!”