Alldeles för länge har vi bara tittat på misären
Varje gång jag skriver om Sverigedemokraterna får jag mejl från män, alltid män, som undrar vilken verklighet jag lever i.
Jag kan förstå dem.
Det finns ett avstånd mellan oss journalister och det Sverige vi skildrar.
Och i det tomrummet lever de unga lågutbildade män med tunn plånbok, bosatta på landsbygden, som utgör Sverigedemokraternas kärnväljare.
Dessa rader är skrivna i en lägenhet i Stockholms innerstad. Här bor nitton procent av alla svenska journalister.
Hur påverkar det mediernas verklighet?
Avsevärt, naturligtvis.
För några veckor sedan skrev DN:s Johan Croneman att den uppmärksammade Fattigbloggen där reportern Jessica Ritzén skriver om att leva på existensminimum är en skam i Aftonbladets moderna historia.
Han skrev ingenting om att det i bloggens kommentarsfält fullkomligen rasar in små skakande berättelser direkt från fattigsverige, direkt från tomrummet.
Croneman uppmanade i stället Jessica Ritzén att åka ut och titta på misären.
Och satte omedvetet fingret på problemet.
Vi har alldeles för länge åkt ut och tittat på verkligheten: femton minuter i Rinkeby, en snabb enkät, en bild.
På plats, men ändåså långt ifrån.
Och i det tomrum som uppstått kan partier som SD hävda att det finns en sanning som ingen vågar säga.
Sanningen är förstås densamma som främlingsfientliga partier alltid har använt. Man har ett antal samhällsproblem och man utser en grupp samhällsmedborgare som får bära skulden.
Adolf Hitler valde judarna.
Sverigedemokraterna mäter inte näsor och pannlober, de utövar i stället en normaliserad form av kulturrasism.
De säger inte att invandrare ska kastas ut – bara att deras kulturer inte passar i Sverige.
Andra ord, samma budskap.
Vi mot dom.
Men att partiet avslöjas som främlingsfientligt, senast när radioprogrammet ”Kaliber” fångade partihöjdarna med att sjunga rasistisk vit maktmusik, spelar ingen roll.
Sverigedemokraternas väljare tror inte på journalister, lyssnar inte på politiker. Och därför är Fattigbloggen viktig. Den är en brygga rakt ut i medieskuggan. Just för att Jessica Ritzén valde att inte åka ut och titta på misären.
I stället gav hon människorna i tomrummet ett forum att berätta sina historier i, från den verklighet som inte utgår från DN-skrapans lunchrum.