Jag kanske i grunden är en otrevlig person
Min fru är gravid sedan tre månader och vi satt i går vid frukosten och gjorde planer för helgen och plötsligt sa Amanda: ”Jag längtar så efter vår lilla bebis.”
Och jag svarade: ”Men det är ju så långt kvar.” Och det var inte vad Amanda ville höra, hon ville ju dela en längtan med mig, uppleva ett pirrigt ögonblick.
Men jag dödade stunden och insåg det efter en stund och bad om ursäkt och så var det inte mer med det, men jag tänkte på det under dagen sen. Vad var det där för kommentar egentligen? Är jag en i grunden negativ person? Eller ännu värre: Är jag en sorgsen människa?
Och jag drog mig till minnes när jag var en liten pojke och pappa skulle ta mig på min första ishockeymatch. Jag och pappa satt i pappas bil och jag minns att det liksom gnistrade i luften av förväntan, för jag var så glad att bara jag och min pappa skulle uppleva det här tillsammans. Jag kommer aldrig glömma de magiska ljuden av skridskor över is, de sanslösa tacklingarna som fick plexiglaset att dallra. När jag kom hem stod mamma i dörren och strålade förväntansfullt – precis på det sätt som jag gör när jag utsatt min dotter för något spännande. Och hon frågade hur jag hade haft det och jag svarade: ”Det satt en kille bredvid oss som hela tiden busvisslade så högt att det gjorde ont i mina öron.” Jag minns att mamma förlorade glittret i blicken och så försvann hon till köket. Och jag har skämts så mycket för det där, genom åren, för det var så otacksamt. Men framför allt: en person som i grunden är positiv och glad kommer väl inte hem från en sådan upplevelse och återger den på sådant sätt?
Det här brydde mig hela dagen i går, det var speciellt sak, en upptäckt att jag kanske var en ledsen människa. Så skulle jag hämta min dotter på dagis i går och precis när jag skulle gå in ringde mamma och jag var kanske lite kort i tonen, för jag ville bara in och hämta henne.
Mamma talade om en text jag skrivit om ostar, att hon blev så sugen, och jag sa att jag var tvungen att lägga på, men att jag vid tillfälle skulle bjuda henne på ett par goda ostar och då sa mamma: ”Vad sa du? Ska jag ringa tillbaka när jag slutat hosta?”
Som om jag stördes av att hon hostade i telefonen. Och jag kunde rätta till missförståndet, men Gud, vilken ångest jag fick. Tror min mamma att jag skulle säga så? Uppfattar hon mig som en sådan person som skulle säga så?
Då är jag inte bara i grunden ledsen. Då är jag också i grunden otrevlig.